Jag har läst på innan och förstår att det inte kommer att vara den traditionella Shakespearepjäsen som man känner igen den. Pjäsen är bra, dramatisk, med fina skådespelarinsatser och det häftigaste av allt är ju scenografin. Tänk vad man kan göra nuförtiden. Den vridbara scenen gör det enkelt att hänga med i de olika parallella handlingarna och även ljussättningen förhöjer.
Önskar nästan att jag haft några elever med mig så att vi hade kunnat diskutera efteråt. Vi har alldeles nyligen läst om Shakespeare och hur vi kan känna igen oss i de eviga temana än i dag. Det blir också väldigt tydligt just här, med den parallella handlingen som utspelar sig i nutid och hur det till sist sammanfaller och blir ett.
Vi brottas med samma problem, kärlek, hat, hämnd, svartsjuka, bara i nya skepnader och miljöer. Minns ett besök på en engelsk skola där de ägnade hela läsåret åt att jobba med Macbeth på olika sätt. Jag var imponerad och tyckte att de lyckades få eleverna att se relevansen i dag.
Minns i och för sig även flickan som frågade mig om vi jobbar med Shakespeare i Sverige och efter mitt svar att nej, inte så mycket som här, uppbragt utbrast att hon hatar England och ögonblickligen ska emigrera till Sverige.
Det är ju det där med bildningen igen och det något klyschiga “livslånga lärandet” som man ofta pratar om i skolan. Det borde ju börja där, men när jag började på universitet i sena 20-årsåldern var jag inte särskilt bildad. Jag gillade att läsa, visst, men nu blev det på en helt annan nivå. Kursen i engelska var hysterisk, tempot var högt och det var grammatik och litteratur blandat med konst och arkitektur.
Jag kunde ingenting kände jag och minns en analysuppgift som gick mig helt över huvudet. Den blev aldrig klar, för jag fattade inte vad jag skulle göra, men några år senare, när jag var tvungen att ta tag i den igen för att kunna slutföra min examen, var allt så mycket lättare. Plötsligt förstod jag.
Och det är ju så det är hela tiden. Det måste finnas kunskap för att hänga upp ny kunskap på och när det inte finns blir det obegripligt. Och ibland måste det till en viss livserfarenhet också. Och kanske ett öppet sinne. Damen som med ett hårt grepp om sin kappa lämnade Dramaten redan i pausen med orden att det var den värsta dynga hon nånsin sett, var inte så öppen för nytolkningar skulle jag gissa.
Jag tyckte i alla fall att det var en häftig föreställning och kände mig lite mer bildad när jag gick därifrån.