Under 1600-talet och större delen av 1700-talet var det förbjudet för dem som inte bekände sig till den lutherska tron att bosatta sig i Sverige. År 1779 infördes en religionsfrihetslag som gav utrikesfödda rätt att behålla sin religion när de flyttade hit. Tre år senare infördes judereglementet som reglerade judarnas tillvaro i Sverige.
I huvudsak var judereglementet en näringslag som begränsade judarnas rätt att ägna sig åt handel och hantverk, men det var också ett regelverk som skulle reglera, begränsa och kontrollera den judiska befolkningen. De tilläts bara att bosätta sig i tre städer: Stockholm, Göteborg och Norrköping (och senare tillkom även Karlskrona). Judereglementet upphävdes 1838, men judarna fick inte fulla medborgerliga rättigheter förrän 1870.
Den första huvudmannen för den judiska församlingen i Norrköping var den tyskfödde köpmannen Jacob Marcus. Han flyttade till staden 1782 och fick tillstånd att bedriva grosshandel. Året därpå övertog han ett kattuntryckeri (bomullstryckeri) som han framgångsrikt drev i ett tjugotal år.
Stadens första synagoga kan ha legat vid Drottninggatan, mittemot rådhuset, där de första judiska invandrarna bosatte sig. Snart blev dock Jacob Marcus bostad centrum för den lilla kretsen av judar i Norrköping. Den kom att kallas den Marcusska gården och låg vid dagens Fleminggatan i hörnet mot Generalsgatan. Här inrättades på 1790-talet en liten synagoga som användes fram till 1858.
En annan ledande jude var Philip Jeremias som kom från samma stad som Jacob Marcus. Han flyttade till Norrköping 1790, drev ett par mjöl- och grynkvarnar och anlade efter fem år ett oljeslageri. Denna fabrik för utvinning av vegetabilisk olja var en nyhet i Sverige och ansågs ha potentiell nationalekonomisk betydelse. Han bedrev även den största spannmålshandeln i staden, var husägare och synes ha sysslat med utlåning.
Philip Jeremias driftighet belönades officiellt: 1812 fick han och sonen Jacob svenskt medborgarskap, vilket då var sällsynt för judar. Sönerna förde släktnamnet Philipson och de och deras efterkommande blev en del av handelssocieteten och kom att prägla staden under 1800-talet – genom både företagsamhet och filantropi.
John Philipson – sonson till Philip Jeremias – hade under slutet av 1800-talet en dominerande roll i Norrköping. Han var bland annat disponent för Sockerbruket Gripen, ordförande i stadsfullmäktige och riksdagsman samt styrelseordförande i Holmens bruk och Norrköpings Enskilda Bank. Philipson bekostade både Folkparken och Carl Johans park.
Andra judiska släkter som flyttade till Norrköping var Davidsson, Geber, Schlesinger och Soldin. Flera av dem blev fabriksägare. Jacob Wahren, som anlände något senare, blev den förste i en framgångsrik industridynasti.
Vid mitten av 1800-talet hade den judiska församlingen växt ur synagogan vid Marcusska gården och arbetet för en ny synagoga inleddes. Församlingsmedlemmarna bidrog med pengar och en tomt vid Bråddgatan inköptes.
Den klassicistiska byggnaden med plats för 300 personer ritades av kyrkobyggaren Carl Ståhl. Invigningen skedde den 15 oktober 1858 med närvarande ”personer av såwäl den mosaiska som kristna konfessionen”. Norrköpings synagoga är i dag Sveriges näst äldsta och förklarades som byggnadsminne 1978.
Det fanns redan från början behov av en judisk begravningsplats i Norrköping. Enligt judisk tradition ska den ligga i ett slutet område och avskilt från bebyggelse, alltså inte vid synagogan. År 1782 sökte och fick Jacob Marcus tillstånd att inrätta en begravningsplats på Dragsgärdet nära spinnhuset och Drags fabriker. Den numera intilliggande Matteus kyrkogård anlades inte förrän 1811.
Den mosaiska församlingens begravningsplats öppnades eventuellt 1795, men den äldsta bevarade gravstenen är rest över David Davidson, som avled 1803. Begravningsplatsen har utökats i flera steg och är fortfarande i bruk.
År 1792 fanns tio judiska hushåll i Norrköping och 1806 hade gruppen nitton vuxna män. Som mest bestod stadens judiska befolkning av 99 personer år 1860. Det var en utpräglat sluten grupp, bland annat eftersom äktenskap med kristna inte var tillåtna enligt judereglementet. ”Judarna nådde sålunda aldrig en full procent av folkmängden, men de blev snabbt ett driftigt och nyskapande inslag i Norrköpings ekonomiska liv”, konstaterade Tom Söderberg i Norrköpings historia.