År 1563 bröt nordiska sjuårskriget ut mellan Sverige på ena sidan och Danmark, Polen och Lübeck på den andra. Danskarna ville hindra Sverige från att bli den nya dominerande makten vid Östersjön. Kriget blev oerhört förödande för både Sverige och Danmark. Tusentals gårdar på båda sidor av riksgränsen förstördes.
Fyra år in i kriget inledde den danske befälhavaren Daniel Rantzau ett fälttåg till Småland och Östergötland. Han lämnade Halmstad i oktober 1567 med 4 000 danska och skotska fotsoldater, 1 800 danska och tyska ryttare, 12 kanoner och en tross bestående av 900 vagnar.
Daniel Rantzaus detaljerade krigsdagbok från vinterfälttåget 1567–1568 finns bevarad och är en av de viktigaste skriftliga källorna till nordiska sjuårskriget.
På sin väg norrut plundrade den danska armén en stor mängd byar och gårdar liksom Jönköping, Vadstena och Linköping. De svenska styrkorna bjöd ganska svagt motstånd och valde den brända jordens taktik – proviantmagasin tömdes och bebyggelse brändes för att försvåra angriparnas försörjning.
I början av december hade den danska armén sin bas i Linköping medan den svenska armén i huvudsak höll sig norr om Motala ström. Från ett läger strax söder om Norrköping bedrev mindre svenska styrkor gerillakrigföring, men när Rantzau den 3 december anföll lägret hade svenskarna lämnat det och begett sig till Norrköping. Danskarna följde efter dem.
”Norrköping är en fin köpstad, belägen inte långt från Östersjön. Mitt igenom staden flyter en vacker å, som delar staden”, konstaterade fältöversten i sin dagbok.
Norrköpingsborna hade långt i förväg anat vad som skulle komma och försökt rädda vad de kunnat av sina ägodelar. Många såg att Strömmen som den tryggaste förvaringsplatsen, men det var inte alltid enkelt att bärga värdesakerna efteråt. Så sent som 1604, då Strömmen var så gott som torrlagd under några dagar, påträffades åtskilliga föremål som gömts undan 37 år tidigare.
Som en sista drastisk åtgärd tände svenskarna eld på staden söder om Strömmen i väntan på fienden. Dansken skulle inte ha något att hämta i Norrköping!
På höjden norr om Gamlebro hade de svenska trupperna uppfört ett blockhus som försvarades med grovt artilleri och muskötskyttar. Styrkorna grupperades troligen på en stor jordkulle, som i stadsbeskrivningar från 1600- och 1700-talet kallades Borgarehögen. Bron över Strömmen raserades delvis för att hindra fienden från att ta sig över.
Den danske befälhavaren ville inte riskera ett anfall utan ställde upp sina trupper i slagordning och ”erbjöd fienden ett öppet slag”. Svenskarna lät sig dock inte luras att lämna sina fördelaktiga försvarspositioner. De båda sidorna besköt varandra med artilleri och ”skärmytslade nästan hela dagen”.
Danskarna slog läger utanför Norrköping och genomsökte staden efter byte. De tydligen obrända köpmansbodarna på södra strömsidan ”var fulla med handelsvaror och proviant, nämligen smör, humle, salt, torkad fisk och järnvaror”. Soldaterna tog det de kunde få med sig och brände resten.
Daniel Rantzau beslutade att han ”inte var betjänt av att inta ett enkelt blockhus och några få hus, så han ville inte spilla tid och kraft i onödan utan bestämde sig för att tåga mot Söderköping följande dag”. Längre norrut än brofästet vid Gamlebro nådde inte Rantzaus räd.
Det finns inga uppgifter om skadorna på byggnader i staden. Den låga trähusbebyggelsen var naturligtvis ett enkelt byte för lågorna, stadens äldsta kända rådhus ödelades liksom rimligtvis de båda kyrkorna. Staden stacks ju faktiskt i brand av båda de krigförande parterna. Bevarade räkenskaper visar att åtskilliga ton torrfisk, spannmål, malt och smör förstördes i kronans magasin.
Man bör ”kanske ej överskatta stadens olycka”, skrev historikern Sven Ljung i första bandet av Norrköpings historia. När han studerade skattelängder kunde han inte se någon egentlig minskning av borgarnas antal eller förmögenhet. ”Tydligen har de kunnat sätta både sig och sina lösören i säkerhet nordan ån.” Endast husen och de mer skrymmande varorna gick förlorade.
Johan III, som tagit över styret av landet, ville att Norrköping skulle återuppbyggas på norra sidan av Strömmen som en modern stad med breda, raka gator. Men trots en skarp tillsägelse från kungens fogde nonchalerades förskrifterna av borgarna som ville återanvända grundmurar och källare på sina avbrända tomter.