Pest har varit en svår plåga genom historien. Den mest kända och värsta var digerdöden i mitten av 1300-talet, men pesten återkom flera gånger under senmedeltiden. I nyare tid finns dokumenterade utbrott i Norrköping 1623 och 1685.
Sverige drabbades av pesten en sista gång i början av 1700-talet och dödligheten blev ovanligt stor. Sjukdomen kom till Stockholm sommaren 1710 med ett fartyg från Livland och därifrån spred den sig snabbt ut i landet.
I september nådde pesten Norrköping genom en husmor som anlände med båt till staden. Hon besökte handelsmannen Karl Mårtensson för att köpa mat och från butiken skickades senare två pigor till Brynil järndragare och till änkan efter Jonas murmästare. Kort därefter insjuknade och dog folk i båda husen. Snart spred sig smittan vidare över Norrköping.
Provinsialläkaren i staden, Magnus Gabriel Block (1669–1722), förstod genast att det handlade om svarta döden, pestilentian. ”Nog sagt att han dödar mycket folk hastigt och oförmodligen och detta genom smitta förmedelst kläder, matvaror, dryck och umgänge”, skrev Block.
Doktor Block ledde den tröstlösa kampen mot böldpesten. Till sin hjälp hade han en fältskär och 24 likbärare som ständigt var i tjänst. Han gjorde sjukbesök, förde anteckningar och ordinerade mediciner. Dessa pulver och vätskor hade han läst om i berömda medicinska verk och pestböcker. Några av dem hade han själv förbättrat.
Men de medikamenter som Block använde var inte några botemedel mot pesten. När det gällde att hindra smittspridning var dock Norrköpingsdoktorn på rätt väg. Och hans vilja att bota och hjälpa var stark. Block upprördes över den styrande magistratens likgiltighet när pesten började breda ut sig.
Så småningom sattes ändå åtgärder in. Det inrättades ett pesthospital dit de sjuka skulle föras, varje husfar var tvungen att dagligen rapportera hälsotillståndet i sitt hushåll och pestdrabbade hus märktes med ett vitt kors på dörren. Hela Norrköping var avspärrat med vakt och bommar vid stadstullarna.
I början av 1711, medan pesten fortfarande härjade, gav Magnus Gabriel Block ut boken Åtskillige anmärkningar öfwer närwarande pestilentias beskaffenhet motande, botande och utrotande uti Östergötland. I den beskriver han pesten och sin kamp mot farsoten.
Svenskt biografiskt lexikon kallar boken ett av de förnämsta bidragen till vår tidigare medicinska litteratur: ett arbete som ”på ett för sin tid synnerligen uttömmande sätt redogör för böldpestens sjukdomsbild, behandling och spridningssätt och som är späckat med kvicka sarkasmer mot försummelser och slapphet från myndigheternas sida”.
Provinsialläkarens skrift ger oss en unik inblick i det tidiga 1700-talets Norrköping. I sin bok Stad i nöd och lust kallar journalisten Arne Malmberg den för en rapport, en anklagelse och ett socialreportage. Block ger ”en bild av sociala förhållanden, som är realistisk, skakande och dessutom unik. Han besöker i sin läkargärning de uslaste hyddor och ’kåtor’ för att vårda och spåra upp insjuknade”. Vi får en skakande inblick i mänskliga tragedier.
När det var som värst inträffade ett 40-tal dödsfall varje dag. Likbärarna fick hämta folk som fallit ned döda på gatan. Det fanns inte längre tid för kistor och begravningar – de avlidna kördes direkt till massgravar.
En pestkyrkogård hade anlagts på Dragsgärdet mellan fängelset och Himmelstalunds brunnssalong. Runt området stod ett plank och enbart bårbärarna fick gå in. På landsbygden begravdes människor i pestkyrkogårdar i åkrarna vid bland annat Händelö, Ljura, Vrinnevi, Brånnestad och Karstorp.
Pestepidemin nådde sin kulmen i staden under våren 1711 och först under sommaren började den avta. På senhösten var den så äntligen över. Räknat i människoliv var detta den största katastrof som någonsin drabbat Norrköping. På drygt ett år dog uppskattningsvis mellan 2 000 och 3 000 människor – halva Norrköpings befolkning. Det var också det högsta procentuella dödstalet i hela landet under epidemin.
Magnus Gabriel Block överlevde pesten och blev så småningom rådman i Norrköping. Han adlades 1719 med namnet von Block.
Vid Krematorielundens begravningsplats finns de sista spåren av den gamla pestkyrkogården: en minnesplats med åtta kalkstenshällar. De hade legat över de massgravar som grävdes där Folkparken i dag breder ut sig och i samband med att krematoriet anlades på 1930-talet flyttades gravhällarna dit.