I veckan besöker hon Finspång för att genomföra en så kallad "visitation" av den kristna församlingens verksamhet. (Visitationen avslutas på söndag med gudstjänst i Risinge kyrka.) Längre tillbaka i stiftets 900-åriga historia var biskopsvisitationerna ute i församlingsbygderna av mer kontrollerande och repressiv karaktär. Biskopen ville se bokföringen och försäkra sig om att prästerna predikade den rätta läran och var även angelägen om att inventera de kyrkliga egendomarna för att se till att några dyrbarheter inte var ute på vift på marknaden.
Numera är biskopens visitation av det mer uppmuntrande slaget. Finspångs kyrkoherde Pär Österlund och hans medarbetare i församlingen behövde inte vara oroliga inför biskopens besök. Tvärtom! Både kyrkoherden och kyrkorådets ordförande Gösta Johansson sken som stolta solar efter biskop Marikas dryga timme tillsammans med ett hundratal elever från Bergska- och Curt Nicolingymnasierna i deras gemensamma hus Bildningen i Finspång. Det förstår jag. För jag var där.
Marika Markovits framträdde med all den livserfarenhet, ödmjukhet och socialt kristna pondus som varje församling i Svenska kyrkan längtar efter.
Om de nästan vuxna gymnasieeleverna inte tar illa upp så vill jag likna dem med barn i en mycket viktig bemärkelse. Markusevangeliet berättar om när Jesus upprördes över att hans lärjungar vid något torgmöte försökte hindra den strida strömmen av barn som bars fram till honom för att han skulle röra vid dem och kanske beskydda dem, välsigna dem, från världens risker och eländen. Jesus sa: "Låt barnen komma till mig för Guds rike tillhör sådana som de."
Jag fick vibbar av Markusevangeliet när jag lyssnade på de nästan vuxna gymnasiebarnens frågor och den rejält vuxna biskopens svar. Flera av de frågor som hon fick att hantera var ungdomligt raka och krävde vuxet genomtänkta svar. Biskop Marika rörde sig på en scen där publiken nog tämligen väl speglade hur det uppväxande släktet i Sverige ser ut; en ganska stor del av gymnasisterna hade sitt ursprung och sina familjebakgrunder i länder, regioner och religioner långt bort från Sverige och långt bort från svensk kristenhet.
En ung kvinna med finurlig uppsyn och huvudduk frågade biskopen om människor med andra religioner än den kristna var dömda att hamna i helvetet? Vilket kanske inte är en helt vanlig fråga en helt vanlig kristen dag i Finspång. Men Marika Markovits har under en stor del av sin tid som präst verkat på de sociala skuggsidorna i samhället. Under många år var hon chef på Stockholms Stadsmission och har således övats och tränats i att förhålla sig till kristenhetens svåra frågor i en sammansatt och konkurrensutsatt miljö.
Så biskop Marika vet var hon är och hon vet vad frågan om helvetet betyder. Hon särskiljer kristenheten på ett mycket behagligt sätt: "Det är Gud som avgör människors evighet", sa biskopen och avvisade varmt men bestämt människans mandat att döma vissa till helvetet och andra till himmelen. På bruten svenska fick hon frågan om det finns "olämpliga yrken"? Biskopen talade om saken en stund för att visa att hon förstod frågeställarens funderingar och landade sedan i ett argumenterat konstaterade att nej "vår kyrka pekar inte ut några syndiga yrken." Vi kan av olika anledningar hamna i situationer där vi arbetar i miljöer där ondskan är rådande. Men "Guds kärlek omfamnar alla". Och alla kan - även i svåra omständigheter - försöka göra goda saker för andra, så gott man kan.
En elev ville veta hur hon som "kristen och kvinna ser på abort?" Biskop Marika svarade att hennes grundinställning var att "värna allt liv." Men allt liv är inte enkelt. Ibland kan "det enda rimliga" vara en abort. Så är det förstås. En annan elev ville veta hur det kom sig att hon trodde på en "högre makt?" Biskopen berättade om sin farmor, en svuren ateist, som under en bombräd i nuvarande Tjeckien under andra världskriget inte hann söka skydd utan hamnade under ett köksbord med sitt lilla barn - biskopens far - medan bombandet pågick i hennes närhet. Farmodern fick en uppenbarelse av Jesus som sade till henne att "du och ditt barn kommer att överleva." Farmodern blev djupt kristen. Vilket påverkade den unga Marika Markovits. Men sedan de övre tonåren har hon en mer egen grundad tro: "Jag förnimmer någonting – en kraft jag är länkad till", sa biskop Marika till eleverna.
