Det talas om läxhjälp. Vem behöver det och varför behöver man det? Om det är saker man inte förstår sig på ska man få ledning av sin lärare. Naturligtvis ska man inte sitta hemma med saker man inte förstår. Men först måste vi väl fundera på varför vi delar ut läxor. Nåväl, man kanske kan läsa saker hemma minst lika bra som i skolan och i vissa hem råder ett lugn som passar detta syfte men inte i alla hem. En del tror också på att upprepa saker så att det sätter sig i huvudet även detta kräver en viss sorts studiero.
För egen del blev det ofta svårt med läxor som skulle hinnas med mellan träningspass och någon sorts socialt umgänge. När jag läste inför prov lyckades jag ofta inte förstå vad man förväntades kunna. Det är ju också så med allt lärande att det kräver en viss tilltro till sin egen förmåga. Någon sådan har jag aldrig haft.
Det är ju i skolan man ska lära sig det man ska lära sig. Utöver det ska vi lära oss en massa saker av ren lust och intresse. I mitt fall ville jag lära mig att bli bra på fotboll.
Jag minns så många hemska morgonstunder i någon skolkorridor där jag satt och försökte läsa på fem minuter före ett prov. Studieteknik handlade på den tiden om att ta fram stödord och stryka under saker. Alltså plocka ut fakta ur en mer omfattande text och att man kunde förutsätta att resten av texten mest var utfyllnad.
När jag självkritiskt blickar tillbaka kan jag minnas hur jag ibland satt hemma och ”låtsadesjobba” i mitt rum. Varför gjorde jag så? Far tyckte att jag varit duktig som suttit så länge men hur tänkte jag om morgondagen med väntande läxförhör. Jag var i nuet och det var inte läxhjälp jag saknade utan tilltro till mig själv och en viss avsaknad av mening.
Man kan inte vara säker på att den som inte lär sig det skolan vill inte heller har förmågan eller skulle kunna lära sig under andra omständigheter. Vilka är då de omständigheter skolor kan arbeta med eller ställa tillrätta? På vilka av skolans utmaningar är ”läxor” svaret med det möjliga tillägget ”hjälp”. Endast för ett fåtal elever är läxor ett stöd men för många något som kräver stöd.
Och ändå är barn oss vuxna överlägsna. Dom minns sånt vi vuxna knappt noterat. Dom har det i sig det där med att samla information. Allt som har mening för dom fastnar och vi vuxna får styrk i memory redan när barnbarnen är sex. Barn har gott om den drivande lärlust som falnar med åren och vi vuxna har glömt hur det var.
Så sitter vi där och ser filmer vi redan sett men glömt, försöker minnas våra lösenord
eller hur man infogar en bild i ett dokument. Som vi sitter där och faktiskt bara vet det vi vet, funderar vi på hur vi ska få barnen att lära sig mer än vi lyckades lära oss.
Vi har fått en aning om att kunskap av idag inte är riktigt som kunskap av igår.
Många av oss som jobbat i skolan vet att den stora finessen med att ha en vuxen vid elevens sida är att eleven då kan förvissa sig om att hen inte gör fel. Barn vill göra rätt för att man är duktigt när man gör rätt. Den ”läxan” har dom flesta lärt sig. Barn vill förstå vad frågan gäller men störst av allt är nyfikenheten.
– Hur långt är det från Rådhuset till Stadsbiblioteket, försöker den vuxne.
– Varför heter det Rådhus?, svarar barnet
– Ja nu var ju inte det frågan gällde
– Det är inte långt, säger barnet klurigt
– Frågan var hur långt det är
– Tycker du att det är långt, jag kan springa på tio minuter eller kanske sju
– Oj det kan inte jag.
– Nä, det är för att du inte tränar. Jag tränar fotboll två gånger i veckan. Varför vill du veta hur långt det är till biblioteket?
– Det är meningen att du ska mäta på kartan här, envisas den vuxne
– Vet du hur långt det är?
– Ja visst!
– Hur långt är det? Han sitter där va, han Lasse Stjärna nått. Bestämmer han mycket? Visst går det fortare om man cyklar, det gör han, sa han, när han var på våran skola. Har han ingen bil?
– Kan du försöka mäta nu?
– Ha, mäta är enkelt, det är allt det andra som är svårt, säger barnet i upphöjd vishet.