Jag har alltid ett ”jobböra”. Nyheter gällande skolan liksom sugs in i detta jobböra för att genast krocka med de erfarenheter och kunskaper jag samlat på mig.
Så jag finner mig sitta där och muttra varpå min fru undrar vad jag säger. Jag säger inget jag muttrar och lyssnar.
”Antalet anmälningar om grovt hot och våld i våra skolor ökar. De har nästan fördubblats de senaste fem åren, visar siffror som SVT Nyheter tagit del av.
– Det är en enorm skillnad i attityden till lärare, säger Ulla Nyström Theander, rektor på Wendela Hellmanskolan i Härnösand.
Antalet anmälningar om grova fall av hot och våld i grundskola och förskoleklass i Sverige var för fem år sedan 327 i hela landet. Fem år senare är det nästan dubbelt så många enligt siffror från Arbetsmiljöverket.
– Skolan följer den allmänna trenden vi ser inom andra delar av samhället. Vi har sett att anmälningarna av detta slag har ökat generellt sett, säger Kristian Hansson, som är sakkunnig i frågor som gäller minderårigas arbetsmiljö, skolor och utbildningsfrågor på Arbetsmiljöverket.”
– Den skolan fick redan för ett halvår sedan ett föreläggande från skolinspektionen gällande saker som behövde åtgärdas. Skolan menade att problemen till del berodde på att det var en ny sammanslagen skola utan fungerande rutiner, muttrar jag.
– Jag hör faktiskt inte vad du säger, påpekar min fru från köket.
Det är oklart om jag menat att hon ska höra. Jag muttrar mest för mig själv.
När man vill ta fram exempel på detta våld blir det ett gammalt exempel.
Här handlar det om arbetsmiljöverkets statistik, alltså framför allt våld och hot riktat mot vuxna misstänker jag. Enligt lagens mening är skolan en arbetsplats men vill man veta hur elever har det bör man följa de kränkningsanmälningar och polisanmälningar som görs. Jobbörat lyssnar vidare;
”Ökningen kan delvis bero på att skolorna blivit bättre på att anmäla.
– Det kanske också handlar om verkliga tal, att hot och våld ökar, men det vi vet faktiskt inte, säger Kristian Hansson.
Eleverna på Wendela Hellmanskolan i Härnösand fick en mardrömsstart förra terminen. Då var det mycket förstörelse på skolan och flera fall av misshandel. Väktare fick kallas in för att öka tryggheten.
Jag tar fast på orden ”då var det”. Betyder detta att det nu fungerar på skolan?
– Vad har gjorts för att förbättra Finns det alltså sätt, frågar jag nyhetsuppläsaren men svaren uteblir.
– Du sitter väl inte och pratar med TV ´n, undrar min fru.
Rektorn menar att det är en enorm skillnad på attityden till lärare och anser troligen att vi där har en förklaring. Just det sa inte skolinspektionen något om.
Samtidigt, inte vill jag att elever ska bete sig illa mot lärare men det är ju vi vuxna som ska fostra våra barn. Inte bara fostra i bemärkelsen att säga ifrån utan fostra till att bli fungerande samhällsmedborgare. I skolan möts barn med olika bakgrund och förutsättningar även om segregationen tilltar vilket medför problemkluster som tenderar att självexpandera. Problem med våld gäller inte bara skolan. Problemen finns på fotbollsmatcher såväl som på krogar och samhället i sin helhet är jordmån för såväl gott som ont.
– Hör du att jag ropar, undrar min fru, kaffet är klart.
– Barn föds inte onda, muttrar jag.
– Det har jag väl inte sagt, svarar min fru som nu lyckats tyda lite av mitt mutter.
– Jag pratar ju inte med dig, säger jag och fyller på min kaffekopp.
– Nähe, men då undrar jag vem du pratar med?
– Äh, det var nått som jobbörat fångade in, mumlar jag.
– Men då tycker jag att du ska vila jobbörat en liten stund.
Det låter ju lätt men är så svårt att göra. När slutsatserna blir ytliga och skulden hamnar på barnen, då hör jag och då finns det saker jag vill fråga och saker jag vill säga.
På en arbetsplats kan man ha en kollega som tillfälligt eller över tid inte fungerar så bra. Den kollegan kan med stöd av andra ändå i viss mån göra som hen ska. Om fler än hälften av personalen mår dåligt kommer arbetet inte att fungera. Självklart eller hur? När så är fallet brukar man söka svaren i arbetsmiljö och ledning mer än hos individerna. På segregerade arbetsplatser, som en del skolor är, bör man ställa sig frågan; kan vi skapa en bra och fungerade arbetsplats när så många har svårigheter eller bör vi blanda med andra så att de fungerande är i majoritet? Om inget av detta är möjligt bör man kanske ha en särskilt anpassad arbetsplats där varje elevs fungerande kan möjliggöras.
Samtidigt inser jag att det är lättare att säga; ”Det är en enorm skillnad i attityden till lärare”. Saken är ju bara den att detta inte leder någonstans.
När jag tillfrågas av media i denna typ av frågor blir mina svar komplexa, ofta så komplexa att de sedan inte publiceras. Enkla lösningar är otroligt gångbara men bara som fraser, aldrig på riktigt.