Soldater, döda människor i högar, bilder på befäl. Kvar på golvet i mitt rum fanns alla mina leksakssoldater som jag älskade att leka med. Kanske var dom en anledning till att far tyckte att det var dags att visa boken men det var också som om han bar med sig en berättelse som han djupt inne ansåg sig skyldig att förmedla. Jag blev förskräckt över det jag såg och även om jag då ansåg att de femton år som gått var en mycket lång tid grubblade jag mycket över hur det kunde vara möjligt. Att vuxna kunde göra sånt!
Ända sedan efterkrigstiden har skolan haft ett demokratiuppdrag. Det som hänt skulle aldrig få hända igen. Uppdraget är förtydligat i skollagen och innehåller även aktivt värdegrundsarbete. Det uppdraget ska utföras ihop med kunskapsuppdraget och skolan ska skapa aktiva, kritisk tänkande och delaktiga medborgare är det meningen.
För många av oss är demokrati och fred i vår närmiljö en självklarhet och vi riskerar att inte se allvarligt på frågan. För andra som tvingats fly till Sverige är detta i högsta grad livsavgörande frågor. Det jag fick uppleva som sexåring i soffan bredvid far får andra barn uppleva i verkliga livet.
Den sexårige Stephan fortsatte att leka med sina soldater och att leka indian och cowboys med dom andra på gården. Bilderna fanns kvar fast i en annan vrå av själen.
Att man leker saker betyder verkligen inte att man i verkliga livet inte respekterar, som läroplanen uttrycker saken, livets okränkbarhet
– Titta inte nu, kunde pappa säga när någon blev skjuten i Bröderna Cartwright. Pappa var inte säker på att det var lämpligt för mig att se den serien. Något blod såg man inte och det var i svartvitt men på den tiden oroade sig far.
– Kan du sova nu, sa han när han sedan satt på min sängkant och så sjöng han för säkerhets skull några stilla sånger. ”Vem kan segla för utan vind” och annat fint.
Barn idag ser så mycket värre saker. Hela tiden och världen är så liten. Saker som händer långt bort kommer nära och massmedia fylls av våld och olyckor. Det är inte konstigt att skolan har fått ett uppdrag som handlar om att elever ska få samtala om saker och pröva sina tankar. Jag inser lätt att många inte har någon som sätter sig på sängkanten och frågar:
– Kan du sova nu?
Jag har sett många osäkra och rädda barn. Många vars föräldrar inte förmår att ge det stöd dom säkert skulle vilja. Jag menar, att älska sina barn är inget att hyvas över. Vi bara gör det! Men alla lever inte liv som ger kärleken utrymme och alla förmår inte att göra de val som för andra är självklara. Vi är inte starka bara för att vi bestämt oss vi människor.
– Jag var nog inte en så bra pappa, kunde far säga ibland på äldre dar.
– Hur många sagor läste du, hur många sånger sjöng du och hur många gånger satt du där och kliade mig på ryggen till jag somnade?
– Ja jo, kunde far svara och se lite nöjd ut
– Just det, ”lite skit blir man inte fet av”, som du brukar säga.
Då skrattade pappa… och jag. Ihop.