Angelica Forsberg: Att höra är bara halva jobbet, våga lyssna!

Skämt åsido. 

Men det har ju sina likheter. Livet nu. Livet då. I allmänhet så att säga. Kanske blir man aldrig vuxen nog att älska sig själv. Kanske kommer mognaden bara senare för en del. Jag är definitivt en av dem. 

Men jag har ganska mycket att göra med unga människor i olika åldrar, vissa barn, andra så gott som vuxna. Det slår mig alltmer; Det är ett jävla under att man ens blir vuxen. 

Press i skolan, press hemma, press på jobbet. Press. Press. Press. Livet är som en våffla, man är klämd mellan glödheta järn. Lägg därtill hormoner, detta otyg som alla ska gå igenom, problem med kärlek, betyg och allmän existentiell ångest. Det är inte lätt att växa upp idag, det ska gudarna veta. Klimatet bland de unga har hårdnat. Visst att mobbning och annat alltid funnits, men i dag är det något annat. När man på ”min” tid retades för ett namn som rimmade, eller uteblivna märkeskläder, så är det idag ett helt annat klimat. Det är hårt, hjärtlöst, okänsligt. 

Det är i alla fall min känsla, men vad vet jag, en soon to be-tant med bäst före-datumet passerat för länge sen. Men den existentiella ångesten tror jag tyvärr kommer att förfölja oss alla genom livet, vare sig man är beredd på att omfamna det eller inte. 

Vi människor är ju inget annat än gurkor med ångest, det är sedan gammalt. Men hur kan vi lindra den? För oss vuxna är det ju typ redan försent. Men det växer ju upp nya vackra ungdomsgurkor varje dag. Varför vårdas inte dessa ömt? 

Barn och ungdomars beteende är en direkt reaktion på vuxensamhällets dito. Jag säger inte att ”stökiga barn” inte finns. Det är klart det gör, precis som stökiga vuxna. Men det är vår förbannade skyldighet som vuxna att guida och visa vägen. Att söka svar på varför ett beteende uppkommer, istället för att bara fördöma det. 

I dagens stressade samhälle känns det inte som att det riktigt finns tid för många vuxna att stanna upp och faktiskt lyssna på de kommande generationerna. Kanske av ointresse, kanske av stress eller egen press. Men om vi inte investerar i dem kan vi heller inte klaga när det blir fel, det är min mening. Om man bara stannar upp och lyssnar, frågar. 

Ställ den där frågan; ”du, hur mår du”? Istället för att anklaga. Försök att förklara istället för att begära i första skedet. Om alla vuxna tog ansvar skulle världen se mycket bättre ut. Om man släpper tanken ”inte min unge, inte mitt problem”, så vågar jag påstå att man kommer väldigt långt. 

Jag har ynnesten att ha många unga i olika åldrar i mitt liv. Ibland blir det tokigt men man lär sig av tokigheter. Misstag är en stor del i att växa upp. Göra om. Göra rätt. 

Men framförallt kan vi lära av varandra. Om man bara vågar låna ut ett öra kommer du bli förvånad över vilka klokheter som kommer ut bara du lyssnar. Jag möts jätteofta av ”hen lyssnar ändå inte så det är ingen idé att försöka” från både unga och äldre. Hamnar vi i den retoriken är det klart att man inte kan komma framåt. 

Varför inte våg låna ut ett öra ibland. Lyssna och försök förstå, så blir världen en vackrare plats.