SkÀmt Äsido.
Men det har ju sina likheter. Livet nu. Livet dÄ. I allmÀnhet sÄ att sÀga. Kanske blir man aldrig vuxen nog att Àlska sig sjÀlv. Kanske kommer mognaden bara senare för en del. Jag Àr definitivt en av dem.
Men jag har ganska mycket att göra med unga mÀnniskor i olika Äldrar, vissa barn, andra sÄ gott som vuxna. Det slÄr mig alltmer; Det Àr ett jÀvla under att man ens blir vuxen.
Press i skolan, press hemma, press pĂ„ jobbet. Press. Press. Press. Livet Ă€r som en vĂ„ffla, man Ă€r klĂ€md mellan glödheta jĂ€rn. LĂ€gg dĂ€rtill hormoner, detta otyg som alla ska gĂ„ igenom, problem med kĂ€rlek, betyg och allmĂ€n existentiell Ă„ngest. Det Ă€r inte lĂ€tt att vĂ€xa upp idag, det ska gudarna veta. Klimatet bland de unga har hĂ„rdnat. Visst att mobbning och annat alltid funnits, men i dag Ă€r det nĂ„got annat. NĂ€r man pĂ„ âminâ tid retades för ett namn som rimmade, eller uteblivna mĂ€rkesklĂ€der, sĂ„ Ă€r det idag ett helt annat klimat. Det Ă€r hĂ„rt, hjĂ€rtlöst, okĂ€nsligt.
Det Àr i alla fall min kÀnsla, men vad vet jag, en soon to be-tant med bÀst före-datumet passerat för lÀnge sen. Men den existentiella Ängesten tror jag tyvÀrr kommer att förfölja oss alla genom livet, vare sig man Àr beredd pÄ att omfamna det eller inte.
Vi mÀnniskor Àr ju inget annat Àn gurkor med Ängest, det Àr sedan gammalt. Men hur kan vi lindra den? För oss vuxna Àr det ju typ redan försent. Men det vÀxer ju upp nya vackra ungdomsgurkor varje dag. Varför vÄrdas inte dessa ömt?
Barn och ungdomars beteende Ă€r en direkt reaktion pĂ„ vuxensamhĂ€llets dito. Jag sĂ€ger inte att âstökiga barnâ inte finns. Det Ă€r klart det gör, precis som stökiga vuxna. Men det Ă€r vĂ„r förbannade skyldighet som vuxna att guida och visa vĂ€gen. Att söka svar pĂ„ varför ett beteende uppkommer, istĂ€llet för att bara fördöma det.
I dagens stressade samhÀlle kÀnns det inte som att det riktigt finns tid för mÄnga vuxna att stanna upp och faktiskt lyssna pÄ de kommande generationerna. Kanske av ointresse, kanske av stress eller egen press. Men om vi inte investerar i dem kan vi heller inte klaga nÀr det blir fel, det Àr min mening. Om man bara stannar upp och lyssnar, frÄgar.
StĂ€ll den dĂ€r frĂ„gan; âdu, hur mĂ„r duâ? IstĂ€llet för att anklaga. Försök att förklara istĂ€llet för att begĂ€ra i första skedet. Om alla vuxna tog ansvar skulle vĂ€rlden se mycket bĂ€ttre ut. Om man slĂ€pper tanken âinte min unge, inte mitt problemâ, sĂ„ vĂ„gar jag pĂ„stĂ„ att man kommer vĂ€ldigt lĂ„ngt.
Jag har ynnesten att ha mÄnga unga i olika Äldrar i mitt liv. Ibland blir det tokigt men man lÀr sig av tokigheter. Misstag Àr en stor del i att vÀxa upp. Göra om. Göra rÀtt.
Men framförallt kan vi lĂ€ra av varandra. Om man bara vĂ„gar lĂ„na ut ett öra kommer du bli förvĂ„nad över vilka klokheter som kommer ut bara du lyssnar. Jag möts jĂ€tteofta av âhen lyssnar Ă€ndĂ„ inte sĂ„ det Ă€r ingen idĂ© att försökaâ frĂ„n bĂ„de unga och Ă€ldre. Hamnar vi i den retoriken Ă€r det klart att man inte kan komma framĂ„t.
Varför inte vÄg lÄna ut ett öra ibland. Lyssna och försök förstÄ, sÄ blir vÀrlden en vackrare plats.