Nu sjunger vi in våren, tänder eldar och håller tal. Frusna står vi där och tänker att snart är sommaren faktiskt här.
”Vintern rasat ut bland våra fjälla ...”
Våren och sommaren har liksom alltid ingivit mig hopp får jag för mig. Ändå var det under våren som far mådde som sämst. Depression och sjukskrivning. Han blev liksom tyngd av alla förväntningar vården kom med. Allt man skulle hinna omfamna och allt man skulle hinna göra. När dom andra på min gård åkte till sina sommarstugor kunde han bli ledsen.
– Det är trist nu va, kunde han säga, när alla åker till sina sommarstugor?
– Nä, jag leker själv, det är kul, kunde jag svara, både för att göra honom gladare och för att det faktiskt var sant.
Nog var det tråkigt att pappa var, som han sa ”sjuk i nerverna”, men han fick mer tid med mig. När far mådde dåligt mådde jag ganska bra. När man älskar någon vill man även dela det som gör ont och vi gjorde saker ihop. Att göra saker ihop gör oss friskare.
Det har hänt att jag blivit ombedd att hålla vårtal. Sånt är svårt tycker jag även om man naturligtvis känner sig hedrad av frågan. Det var aldrig någon som bad far att hålla tal men jag minns att han höll ett fint tal när min äldste son föddes. Det känns rimligt att här lämna plats för det vårtal far aldrig höll, så varsågod:
– Tack men jag kan inte sånt, skulle far ha sagt.
– Nä, men det här är ju inte på riktigt, skulle jag då sagt.
Far hade skrattat åt detta tokiga upptåg men så här tror jag att talet hade blivit:
”Kanske hade jag hellre talat vid något förstamajtåg. Om jag nu skulle ha talat alls. Min stamning har ofta varit i vägen för det jag velat säga. Jag har hellre skojat med folk och varit lite clown än sagt allvarliga saker som man väl förmodas göra i tal. Nog har jag skrivit en del dikter någon sen kväll efter ett glas eller två men något tal har jag aldrig skrivit. Nu vill väl sonen att detta ska ha med skola och barn att göra dessutom så det här blir svårt. Men visst ...
Äh... elden brinner för våren och för hoppet om en varm värld. En värld där vi tar hand om varandra och där dom svaga ibland får vara starka. Räcker det så?”
– Nä försök inte ...
”Alla får inte tillfälle att berätta hur dom tänker och känner. Alla får inte tillfälle att ta plats. Jag levde mitt liv utan att ta stor plats. Det blev inte många stora äventyr och jag fick ingen längre utbildning. Men jag var till sjöss och jag såg haven.
Jag fick känna vågornas kraft och förstå min litenhet. Många borde bättre förstå sin litenhet och den ödmjukhet som kommer med den kunskapen. Men jag gjorde något stort i mitt liv.
Jag uppfostrade och tog hand om ett barn. Jag fick lära mig att laga mat, sy i knappar och allt som kunde behövas i ett barns hem. Jag vågar nog vara lite stolt över den saken.
– Det ska du vara, fortsätt…
”Vi måste ta hand om våra barn, dom är vår framtid! Vi är ju ganska små vi människor, men en del av dom saker vi gör sätter spår i framtiden. En del av dom saker vi gör är stora. Så, ja ... plocka famnen full av vår det kommer en varmare tid. Det gör det faktiskt! Allt var inte bättre förr. Ja, jag erkänner. Grabben har rätt (här menar faren mig), även en blind höna kan hitta ett korn (och ja, även detta syftar på mig). Allt var inte bättre förr och allt kan göras bättre”.
Sedan lägger han, med glimten i ögat, till sin allra djupaste visdom: ”det är snart vinter igen”.
I min fantasi klappar jag i händerna så att dom blir varma i kylan. Jag väcks ur min lilla fantasi och kören sjunger i regnet:
”Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö”.