Widar Andersson: Aron och Aurora hand i hand med Nicolin och Fröding

Lars Cederulf är - om jag nu räknat rätt - yngst av de tre i Risinge hembygdsförening som jag träffade den här eftermiddagen på Sundsvägen i Finspång. Cederulf kommer att ha sjuttio ljus på tårtan vid nästa födelsedagsfest. Valberedningen har som förslag att han ska väljas till ny ordförande i hembygdsföreningen vid årsmötet den 11 mars. Han ersätter i så fall den betydligt yngre Fredrik Blomberg som har avböjt omval med anledning av sina alltmer krävande åtaganden som företagare.

– Jag gick i Storängsskolan under min grundskoletid. Vi var något slags experimentskola och fick inga hemläxor. När vi sedan kom till Bergska gymnasiet så hade vi därför svårt att hänga med i undervisningen. Vi kunde för litet helt enkelt. En del av oss hade busat mer än vad vi hade pluggat. Jag ska aldrig glömma när vår historielärare Aron Oskarsson kom in i salen för att hålla sin första lektion för oss. Han satte sig på kanten av katedern och började tala med oss. På bara ett par minuter hade han fångat in oss. Där föddes mitt starka intresse för historia, sa Lars Cederulf.

Aron Oskarsson är en legend i Finspångs utbildnings- och lokalhistoria. Hans berättelser om hur landsvägsagitatorn och sedermera finansministerikonen Gunnar Sträng tog sig på cykel uppför backen på väg till ett möte för att organisera arbetare har satt djupa spår hos både Marianne och Lars.

– Visst hade Sträng en unikabox på pakethållaren, sa Marianne.

– Det hade han och i den låg den en ost som han hade köpt i Vistinge, sa Lars.

– Så var det, sa Marianne och de båda sken som solar när de tänkte på Aron.

2008 träffade jag Aron Oskarsson för första gången: "En lärdom från Aron är att stort självbestämmande och stolthet över sin bygd är viktigt om Finspång ska växa och utvecklas med nya etableringar och nya innevånare", kommenterade jag på Folkbladets ledarsida. 

När Risinge hembygdsförening bildades 1916 så var det samhällets "högdjur" som utgjorde kärnan. Första världskriget pågick och starka nationalistiska känslor var i svang i mer välborna kretsar. I dagens hembygdsförening är det vare sig särskilt högdjurstätt eller nationalistiskt. Under de 107 år som föreningen verkat har hembygdsintresset blivit mer folkligt och vardagsnära. Det går kanske att se vissa gemenskaper mellan Risinge och Brexit. Risinge socken var alltings startpunkt här i environgerna. Sedan kom Finspång och tog över. Men Risinge hembygdsförening finns kvar. Och föreningen finns kvar som en levande organism; det känner jag starkt under diskussionerna runt bordet. Här finns en utvecklingsvilja. Hembygden kan definieras bredare. "Den viktigaste relationen är med industrin", sa Aron Oskarsson då 2008. Där finns mer att göra för den nya styrelse som väljs på årsmötet den 11 mars. Och så har vi förstås Aurora.

– Aurora Taube är en av Finspångs mest berömda och omtalade personer. Hon var otroligt populär och extravagant på många sätt, sa Torsten Strand.

Hon kom till Finspångs slott som 16-årig hustru till den dubbelt så gamle greven Jean Jacques de Geer af Finspong. Den tidens kändisar och celebriteter stod i kö för att komma till slottet och förlusta sig. Torsten tycker att både kommunen och industrin runt slottet borde gå ihop med hembygdsföreningen för att mer stolt och tydligt väva in Aurora i den rika hembygdens historia.

– Ända sedan 1919 har föreningen och andra hembygdsvänner agerat för att Aurorastenen, i det som är kvar av Engelska parken, ska rustas upp istället för att förfalla, sa Torsten.

Jag håller med. Tänk er ett folklustspel i Slottsparken där sällskapslivet under Auroras regi för mer än 200 år sedan dramatiseras av en ensemble; det skulle dra storpublik till hembygden under några sommarkvällar. Eller tänk er dramatiserade vandringar i industrimannen Curt Nicolins spår i Finspång!

Till sist. Kanske är det Gustaf Fröding som verkligen sätter fingret på det myller av känslor - glädje, vemod, saknad - som hembygden fyller oss med och som vi inte bör värja oss för. 1896 gav Fröding ut dikten "Strövtåg i hembygden". 115 år senare tog gruppen Mando Diao upp Frödings dikt och förde den vidare till nya generationer.
 

"Med sommar och skönhet och skogsvindsackord
Står min hembygd och hälsar mig glad,
Var mig hälsad! – Men var är min faders gård
Det är tomt bakom lönnarnas rad

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt
Där den låg, ligger berghällen bar
Men däröver går minnet med vinden så svalt
Och det minnet är allt som är kvar"