Visst tål den saken att tänkas på men nog undrar man hur många mål som den svenska skolan arbetar mot jämfört med ”segraren” Shanghai. Hur ser det ut med simning, demokrati, värdegrundsfrågor och lyckas man där utveckla varje individs unika särart vilket den svenska skolan förmodas göra? Har man en skola för alla? Jag vet inte, dom kanske har en mirakelmetod? Inget av detta sagt som en ursäkt för att inte utveckla vidare och komma längre. Skolan har en stor utmaning i att leda alla elever så långt som möjligt utifrån varje individs förutsättningar. Men skolgången är inte bara en resa mot något som komma sedan. Åren i skolan är unga människors liv.
Åren i skolan är den tid då många provar olika sporter, blir kära, blir osäkra, funderar på döden och faktiskt lägger grunden till sitt varande som människa. Skoltiden handlar inte bara om att ta till sig fakta om saker utan att lära sig förstå världen och sin roll i världen. Sår från skoltiden bär människor bevisligen med sig resten av livet, det finns många bevis på det. Många är de goda lärare som förmår vara bollplank för den växande genrationen, ge erfarenheter av lyckade försök och göra så att barn känner sig sedda. När man tänker på skolan mer som en period av livet än en transportsträcka mot ett framtida mål förstår man bättre hur skolan bör vara.
Som rektor träffade jag blivande pedagoger från många olika länder. Dom var ofta djupt imponerade av svenska kollegers goda relationer med eleverna. Dom var imponerade över elevernas frimodighet, lust och glädje. Jag vet att sånt är svårt att mäta. Allt fint och viktigt låter sig inte mätas men när man är med på plats känner man betydelsen av det man ser.
Jag är säker på att far hade undrat nu efter PISA rapporten.
– Varför lär ni dom inte bättre, hade han undrat efter att nogsamt ha följt rapporteringen i TV och tidningar.
Så hade jag fått försöka förklara och det hade varit lika svårt som att skriva den här krönikan. Eller nej, det hade varit svårare, han var en misstänksam man min far.
– Du vet ju vad du sagt om din skolgång, skulle jag ha börjat tror jag.
– Nä det har jag glömt, skulle han ha svarat med glimten i ögat
– Att du inte trivdes så bra, att du blev retade t.o.m. för din stamning
– Ja det ja och räkna kunde jag inte. Men annat lärde jag mig faktiskt.
– Skoltiden är en lång tid för barn, skulle jag försöka, en tid då dom ska få växa och känna glädje i växandet. Dom ska utveckla så många förmågor och varje barn har ju faktiskt unika talanger som behöver få blomma!
Vi den här punkten skulle far ha ansett att jag gled iväg för att jag inte visste bättre.
Han skulle för en sekund sett barnet i mig, som ivrigt argumenterade för att jag visst kunde bli fotbollsproffs och därmed skrattat försiktigt åt mitt upprörda engagemang.
– Skjutsar du mig till Willys sedan eller nu, skulle han ha frågat lite klurigt.
Jag vet nu hur jag skulle ha gjort pappa. Jag skulle ha läst Karin Boyes dikt ”I rörelse” för oss. Då skulle vi blivit så där rörda som vi alltid blev så lätt du och jag. Vi skulle ha nickat och sagt oss ”så är det, precis så är det”. ”Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.”