Lars Lerin leder i serien en konstskola för en grupp personer med funktionsvariationer. Förutom att följa målandet får man även ta del av individers olika livs historier.
– Det är människor som har så mycket att ge och de har haft en del svårigheter i livet som kanske mobbing. Men de har tagit sig igenom livet med så mycket glädje ändå och har så mycket livsvisdom att förmedla, säger Lars Lerin
Så sitter jag där med tårar rinnande ner i kvällskaffet. Nog förstår jag att detta är skapat och inte en exakt bild av allt som försiggick men jag blir så berörd. Jag blir berörd av en känsla av att allt är möjligt. Den känsla jag så envist försöker vårda och bevara tilltro till hur galna än saker ter sig
– Jag har lärt mig minst lika mycket av deltagarna som de har lärt sig av mig, menar Lars.
Och visst är det så att det alltid finns nått att lära. Av alla. Både utifrån erfarenheter och förmågor. Så denne store konstnär tar med stor ödmjukhet del i deltagarnas skapade. Åter igen slår mig det mig hur udda vi alla faktiskt är men svagheter och förmågor av olika slag även om somliga av oss nogsamt lärt att dölja våra svagheter. Nog finns det även dom som lyckas dölja även för sig själva och inte ens vill erkänna sina tillkortakommanden. Det blir svårt att förstå andra människor om man inte ens vågar se sig själv som man faktiskt är.
– Men det är alltid svårt att veta vad man ska prata i för termer när det handlar om funktionsnedsatta människor. Det är verkligen ingen homogen grupp. En del har en väldigt mild sorts psykisk skörhet och sårbarhet. Själv har jag också känt mig ganska nedsatt i perioder, säger Lars.
Som sagt detta är TV och verkligheten är alltid mer komplex men känslan av att allt är möjligt vill jag inte släppa. Somliga ramar behöver vi för att få vårt samhälle att fungera men nog finns ramar vi kan vara utan. Att omfatta alla barn och låta varje barn komma till sin rätt utifrån sina förutsättningar borde vara viktigare än att förvänta sig det samma av alla. Vi människor har svårt med olika saker och somliga svårigheter innebär att vi behöver hjälp. Men det bör då utgå från den hjälpbehövande och inte från omgivningens behov av att alla ska göra och förmå lika.
Det finns ingen tydlig gräns mellan normalt och onormalt annat än de gränser vi skapar. Många behov av hjälp uppkommer utifrån brist på anpassning. Om man nu bygger hus där somliga inte kommer in får man väl bygga annorlunda. Om det nu krävs förmågor somliga saknar för att kunna få leva ett anständigt liv får man väl andra på dom kraven. Handlar det i förlängningen om effektivitet och kostnader kanske? Men inte blir det mindre kostsamt genom att stänga del människor ute.
Föräldrar som finner att deras barn inte passar in i befintliga ramar och förväntningar tvingas ofta kämpa för sina barn. Man vill så gärna att ens barn ska ha det bra såklart, inte vara bäst eller förmå allt utan hjälp men få tillhöra och få synas för sitt goda. Jag vet att jag upprepar mig men det finns så många förmågor som är minst lika viktiga som att kunna räkna fort eller skriva rätt och med flyt.
Det har hänt att jag funderat på vad jag lärde mig i skolan som jag nu har nytta av. Jag blir då tvungen att fundera länge. Jag minns en del årtal men mina barnbarn hittar dessa på nätet lika fort som jag uttalar dom i den mån vi någonsin funderar på när t.ex. Gustav II Adolf dog. Nu vill jag inte skylla skolan för mina få besparade kunskaper, jag såg ofta inte meningen med det vi skulle lära oss. När jag väl gick min yrkesutbildning var det annorlunda och jag var själv drivande i mitt lärande och är så fortfarande. Skolan är viktig såklart men för att kunna vara det fullt behöver den omfatta alla barn.
Mer nytta, än av gamla kunskaper från grundskolan, har jag haft av förmågor jag fått tillfälle att utveckla. Människor och sammanhang som sett och uppmuntrat just mina vilande förmågor. Jag har fått känna samhörighet, vänskap och t.o.m., vilket är en nåd, kärlek. Mellan varven har jag känt att jag fått duga och har kunnat få uppskattning.
Jag inser fullt ut betydelsen av detta där jag sitter med mitt kvällskaffe och ser Lars Lerin samtala med sina lärlingar. Jag kopplar det jag ser till många barn jag mött. Du behöver inte vara ”lönsam lille vän”, tänker jag, du är värdefull för att du är du! Blir ramarna trånga är det ramarnas fel, inte ditt!