Stephan Andersson: Vi minns stunder av triumf – och misslyckanden

Pappa stannade med förvånad uppsyn, ställde ner sin blåa jobbväska, gick fram och kramade mig! Det var i sanning en stund av triumf och jag minns det som igår. Vi minns stunder av triumf och tyvärr, stunder av misslyckanden. Tänk om pappa varit så trött och uppe i sitt att han inte noterat mitt mirakel, om han gått med mobilen i handen och med hörlurar i öronen eller nej just så kunde man inte göra på den tiden. Mirakel behöver delas!

När jag blivit vuxen kunde far ringa och berätta att han varit duktig och städat hela lägenheten. Även små mirakel behöver delas. Även vuxna behöver dela. Vi behöver vara något i andras ögon och få någon sorts respekt för det goda vi gör. Den som tar del av andras små mirakel behöver vara klok och inse att det som är stort för någon kan vara en bagatell för en annan.

Barn lägger inte ut sina små mirakel på Facebook – det gör vuxna, idag har jag bakat bullar! Idag har jag gått en promenad och vännerna gillar! Vi behöver spegla oss. Vi är relationella. Men om allt man ser, när man speglar sig, är sina misstag i förstoring, går man sönder undan för undan. 

Spegel, spegel på väggen där säg mig vem jag i andras ögon är!

Vårt sätt att se på någon kan berika eller förminska. Vi kan vara eller inte vara intresserade av andras försök och utmaningar. För en del av oss räcker det inte med att vara som vi är, människor som jobbar med människor behöver vara intresserade och inte fullt upptagna med sin egen förträfflighet. Det går nog att lära sig, tror jag, om man vill och anar betydelsen av just detta!

En del påstår sig göra saker bara för sin egen skull. Små mycket privata mirakel. Nog finns sådana handlingar men oftast krävs någon sorts delande. När jag i min ensamhet ordnar saker symmetriskt, rättar till tavlor, flyttar nått till mitten eller rättar till stolar är det inte nått jag vill dela. Inte lägga ut på Facebook – Se här jag är inte riktigt klok! Men vi borde kanske dela våra tillkortakommanden och möjliggöra miraklet – det är inte jag heller! 

Det finns inga fullkomliga människor men det finns många som dagligen gör lite mer än de trodde sig förmå. Kanske ser någon, kanske förmår någon uppskatta det. Barn behöver att någon ser, det är så de formas och kan växa. Växa behöver vi alla men en del förstår det inte eller vill inte förstå.

Domstolen som konsulterade en ordbok gällande ordet ”snippa” ville kanske växa men det var i sanning ett tafatt försök och dessutom ett hån mot ett barn som sökt spegla sin upplevelse. Att sätta sig över det man faktiskt förstår är kränkande. När nu domstolen obevekligt ser sig i andras ögon, väldigt många ögon, borde upplevelsen vara tydlig. Barn har rättigheter! Barn behöver att någon ser, det är så de formas och kan växa! 

Pappa såg mig, möjligen även när jag inte ville bli sedd men han såg mig. För honom var hela jag ett mirakel och jag kom att tro att jag kunde uträtta saker! Jag lärde mig med tiden att det största uträttas ihop med andra. Även det är en sak man behöver tränalära och på min tid fanns inte tid för sånt i skolan. Själva fundamentet i ett samhälle, samspel människor emellan, fanns inte tid för! Nog är vi klokare nu? 

När jag var liten var det bara radion som konkurrerade om fars uppmärksamhet men när vi satte oss för att äta skruvades ljudet ner. Vi samtalade och i alla dessa samtal formades min förståelse av världen. Om telefonen ringde mitt i ett samtal kunde han säga ” låt den ringa”. Far hade en föreställning om att döda ting ofta bestämde sig för att jävlas som om telefonen stod där och tog ett eget beslut att störa oss i måltiden. Den där totala uppmärksamheten behöver vi människor möta då och då. För barn är den avgörande! Barn idag behöver hjälp att sålla i mediebruset. Även det som bara tycks gå dom förbi fastnar på ett eller annat sätt som möjliga flisor av oro. 

Det finns inga fullkomliga människor och därmed inga fullkomliga föräldrar eller pedagoger men det finns människor som förstår betydelsen av att skapa goda möten. Vuxna som förmår att se sin del i andras prestationer. Människor som är kloka nog att både erkänna och förlåta sin ofullkomlighet. Människor som förstår att vi behöver tränalära hela livet!