De brandgula (jag säger brandgula eftersom jag är ett barn av 70-talet) spårvagnarna rasslar förbi på Drottninggatan, passerar Rådhuset och Grand Hotel och fortsätter bort över Saltängsbron. På Tyska torget är aktiviteterna i full gång. Den här perioden ockuperas torget av cirkusfolket och de sliter på i sin anletes svett och från mitt perspektiv associerar jag till aktiviteterna i en myrstack. Nya Rådstugugatan, Drottninggatan, Trädgårdsgatan, överallt människor på väg någonstans, till sina jobb, rasta sina hundar, till gymmen, från butikerna. Alla är i rörelse, utom jag. Jag befinner mig i det sällsamma ögonblicket av balans och harmoni. Norrköping är för stunden min självklara plats på jorden.
Men det dröjer inte länge innan balansbrädan tippar över och den begynnande rastlösheten börjar nafsa i livsnerven. Huvudvärken slår till och kroppsvärmen stiger. Jag måste bort härifrån, står inte ut i den här miljön längre. En knapp timme senare är jag på landet. På grusvägens sista sträcka börjar miljöombytets medicin att verka. Stressen och huvudvärken mattas av och pulsen sjunker. Jag parkerar och kliver ur bilen. Tystnaden och den friska luften möter mig med en kärlek som möjligtvis kan jämföras med den första kyssen på ett mellanstadiedisco i Smedbyskolan någon gång i början av 80-talet.
Känslominnen. Känslan av att komma hem igen. Livet går ner i varv. Jag rör mig, andas och tänker långsammare, men med en ny klarhet. Det är här jag hör hemma, långt bort från grannar, spårvagnar och cirkusfolk. Här är försommarens Mekka, i periferin av ett fridfullt sommarstugeområde i Sörmland. Fågelkvitter, grusvägar, barkborrar, huggormar och dovhjortar. Här kan jag ströva längs stigen som stryker strandkanten av den klarblå insjön. Livet är precis som det ska vara och åter står jag på balansbrädans nav, med övertygelsen att det är så här jag vill leva mitt liv.
Men det räcker med en vindpust, en humla eller en ekorres klapprande uppför tallen, för att rastlösheten ska börja bråka igen. Den panik som tidigare tvingade bort mig från staden till landet, har knappt märkbart ersatts av en rastlöshet som får den där förbannade balansbrädan att tippa över åt andra hållet. Det är för tyst.
Jag måste härifrån. Snart är jag tillbaka i Surbullestan igen. Pluras stad, Krunegårds stad. Min stad. Jag snörar på mig träningsskorna och ger mig ut på en långsam joggingrunda i vårsolen. Lindarna gör mig sällskap längs Östra, Södra och Norra promenaden. Sällskapet är tryggt och omhuldande.
Åbackarna är som vackrast i denna flyktiga period mellan hägg och syren, men för första gången på många år tar jag mig tid att njuta av den absoluta närvarons screenshot. Det finns inga måsten, inga förpliktelser, inga krav. Inte så här nära balansplattans centrum. Kärleken
till staden intensifieras under matchdagar med vårt älskade IFK Norrköping och när Idrottsparken börjar fyllas med supporters i vita och blå halsdukar kan jag utan problem sjunga med i Krunis inmarschsång “Ett liv, ett lag”. Det är här jag hör hemma, i trängseln, bland entusiasterna och sångerna på Curva Nordahl och hjärnan lurar mig att tro att känslan av tillhörighet och hemkomst är för evig.
Men jag funkar ju inte så. För snart börjar flyktkänslan ta över igen. Ja, ni förstår turerna. Snart sitter jag i den sörmländska myllan igen, som en söndermoderniserad variant av tjuren Ferdinand, i brassestolen på bryggan eller med metspöt i hand och luktar på blommorna. Där och då är jag övertygad om att detta är min plats på jorden, vilket det också är, tills en humla eller rastlösheten griper tag och skickar tillbaka mig till stadslivet igen.
“Du måste hitta balansen i livet, min vän” säger den rättfärdige.
Men efter snart 53 års pendlande mellan livets utmarker, har jag släppt taget om den villfarelsen. Mellan stadsliv och lantliv. Mellan gemenskap och avskildhet. Mellan lättja och disciplin. Mellan lycka och leda.
Men tänk om det är så, att den rättfärdige har fel. Tänk om strävan efter balans är just inget annat än en illusion. Då kanske jag ändå är rätt så normal, eller åtminstone normalstörd. Det gör ju hela livet lite mer begripligt och hanterbart. Åtminstone för stunden.
Allt gott.