Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

– Är det där på riktigt?

Kan man förstå hur det känns för andra när man själv aldrig varit med om nått liknande? Hur är det möjligt att förstå hur det känns för en annan människa.

Foto: Niclas Sandberg

KRÖNIKA2013-11-28 11:28
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En sång som handlar om någon känsla kan öppna våra sinnen, eller en film om något som vi visserligen sagt oss förstå men aldrig känt. En författare kan skriva på ett sätt så att det plötsligt verkligen både går att både förstå och känna.

Det sägs ibland att barn saknar empati. Det har jag aldrig hittat bevis för. Många är dom små barn som villigt delat sin goda mat med mig när jag sett sugen ut eller sin napp för att trösta. Jag minns att en av mina söner ville ge sin syster alla sina ”Turtles gubbar” när hon en gång fått en sticka som verkligen gjorde ont och fick henne att skrika:

– Jag dör!

Nu kanske du tror att han tänkt ut det hela så att han skulle få dom tillbaka när hon dött men så tänker inte treåriga barn. Dom liksom förmår detta stora helt enkelt av empati och gott hjärta. Barn har en naturlig fallenhet för empati men om dom i sina liv får fullt upp med att själva skaffa sig saker för att ingen annan ger dom, då falnar denna fallenhet. Ju färre strider man behövt utkämpa för sitt eget väl och ve ju mer förmår man känna med andra.

I att ”förstå andra” ingår förmågan att tänka ”det kunde varit jag” liksom förmågan att förstå att andra kan känna annorlunda än jag. Det som knappt berör mig alls kan för någon annan vara mycket smärtsamt. Varför, jo vi är olika vi människor… och lika.

Vi behöver alla få uppskattning men vi klarar oss olika bra utan. Vi vill alla känna tillhörighet, att vi är respekterade och uppskattade för dom vi är.

Läroplanen talar om att elever ska få möjlighet att visa solidaritet med svaga och utsatta. Empati är väl en del i detta, en känsla för rätt och fel och en insikt om att det finns en balans att värna om är andra delar. Man kan inte förvänta sig att några uppoffrande ska ha det riktigt dåligt för att andra ska ha det bra.

En del av oss har så nära till empati att vi ofta finner oss gråta framför TVn. Till och med framför påhittade berättelser. Som barn klarade jag inte av att se filmer där djur dog. Det kändes och var ofta mer på riktigt, en fråga som jag minns att jag ofta kollade med pappa.

– Är det där på riktigt?

– Nä, kunde pappa svara och skratta lite i smyg, det är på låtsas.

När ”Källarspöket” eller rättare sagt vår gårdskarl dog var det på riktigt och när min farfar dog när jag var fem år var det absolut på riktigt. Annars var det mesta av de otäckheter jag stötte på bara på låtsas.

Jag kan för egen del inte minnas att jag lärde mig empati men jag tror att pappa lärde mig den del av läroplanen som handlar om allas lika värde. En kunskap jag senare fått många tillfällen att pröva mot bistra realiteter.

Anna Odells film ”Återföreningen” går på bio och behandlar väl frågan om empati.

Eller väcker empati, så kanske man ska säga. Självklart kan man lätt förstå att det är jobbigt att vara mobbad. Men att känna! Känna med den som är utsatt och höja rösten för någon annan med risk att själv bli utsatt det är en annan sak. Det handlar väl om det som står i läroplanen ”en vilja att visa solidaritet med svaga och utsatta”.

För Jeffery, alla andra som får kämpa och alla hjältar som stöttar!

Läs mer om