Varför dessa undanflykter?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<b>Ukastad </b>
I de stora sammanhangen har det förstås ingen betydelse vad vi här uppe i norr får lära oss om världen. Men somliga kan råka illa ut. Som t ex unge M från den trygga villaförorten utanför Stockholm. Han skulle ha läst på high school ett år, utanför Salt Lake City. Svensk som han var brydde han sig inte om att dölja sitt förakt för Bush och USA:s politik. Man varnade honom; stämningen ute i landet är efter WTC inte sådan att man accepterar sådant. Dumt prat, tyckte han, och gjorde en fin video där kompisarna och han var utklädda till terrorister (UBL, Saddam och Atta) och sköt med luftgevär på den amerikanska flaggan.
Så nu är han hemma igen, hastigt och lustigt, och får inte visum till USA i fortsättningen. Och ändå hade han ju bara gett uttryck åt helt vanliga svenska åsikter! DN Kultur sade t ex häromdagen över en helsida att Bushs argument är rent nonsens. Utgångspunkt var en bok av Scott Ritter, amerikan, tidigare vapeninspektör i Irak, och idag fredsvän.
<b>Liknar Sydafrika</b>
Men Ritter har sagt saker som DN glömmer. Han har beskrivit ett fängelse i Baghdad som han såg under sin tid som inspektör. Stanken var, säger han, helt otrolig. "En blandning av urin, avföring, spyor och svett, ett helveteshål där fångarna låg och skrek, halvdöda av törst." Men det helt unika var fångarnas ålder - de äldsta var 12 år, de yngsta småbarn! Deras brott? Föräldrarna var, eller ansågs vara, regimfiender.
Jag skulle också kunna ta upp Saddams utrotningskrig mot kurder 1988, al-Anfal, men det får inte plats här. På 70-talet vände sig svenskarna kraftfullt mot t ex dåtidens Sydafrika. Varför reagerar man så helt annorlunda, med undanflykter och bortvända ögon, inför det mycket blodigare förtrycket i Irak?