Sent ska (s)yndaren vakna!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det skriver finansdepartementet i ett bokslut för 1990-talet som presenteras som en bilaga till budgeten nästa vecka. Avgörande var att regeringen under Kjell-Olof Feldts tid som finansminister inte stramade åt ekonomin. Överhettning, kostnadskris och en kraftigt övervärderad krona ledde till krisen, enligt finansdepartementet.
Detta bekräftas också av förre finansministern Kjell-Olof Feldt. Han menar att en stor del av debatten efteråt har gällt just om det begicks misstag av regeringen som ledde till krisen under 90-talet. ^ Jag ser det inte som kritik mot mig själv utan av regeringen, säger Kjell-Olof Feldt till Aftonbladets nättidning.
Det är många socialdemokrater som gjort sitt bästa för att måla upp en falsk bild där det brukat heta att de borgerliga bar skulden för depressionen på 90-talet. Nu gör finansdepartementet helt om. Det var den socialdemokratiska regeringen som på 80-talet sådde fröt till det som skulle bli en ekonomisk kris. Man stramade inte åt ekonomin när det var nödvändigt. Det ledde till överhettning, kostnadskris och en kraftigt övervärderad krona, enligt departemente.
<b>Ärlighet varar längst</b>
Det är väl som vanligt att ärlighet varar längst. Jag minns hur man ständigt fått lov att försöka förklara ganska självklara samband för socialdemokratiska ¿agitatorer¿. I en tidningsartikel i juni 1998 skrev jag följande: ¿Det stora fallet i sysselsättning inträffade mellan åren 1990 och 1993.
Det var resultatet av att socialdemokraterna ägnade 1980-talet åt skattehöjningar och löntagarfonder istället för att ta itu med vårt lands verkliga problem. Den s k tredje vägens ekonomiska politik isolerade Sverige från Europa, banade vägen för lånekarusell och bankkris och förde oss in i den kostnadskris som ledde till sysselsättningsraset.¿
Till sist kan det vara på sin plats att också upprepa att: Arbetslösheten, den öppna och den dolda, är vårt lands största ekonomiska och sociala problem. Att skapa radikalt bättre förutsättningar för nya jobb och tillväxt måste därför vara det avgörande politiska uppdraget.