Lågvattenmärke av Ulf Karlström
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ulf Karlströms, UK, insändare i Folkbladet som svar på Pappersarbetarnas ordförande Sune Ekbåge var ett riktigt lågvattenmärke.
Nu förbereder hela det svenska samhället en seriös och bred folkbildningskampanj. Inte minst inom arbetarrörelsen förs en seriös debatt mellan förespråkare och motståndare utan pajkastning och överdrifter. Hittills har vi lyckats bra. Jag har själv deltagit i en hel del samtal och debatter som har kunnat föras i ett sakligt tonläge.
Det märks att UK saknar förankring i arbetarrörelsen, för han bryter mot alla dessa idéer och vräker skällsord över en respekterad facklig ledare bara för att denne har en annan uppfattning. "Stolligheter", "ansvarslöst", "svulstigt", "skälmaktigt", "rundsnack" - det finns ingen gräns för UK:s utbrott.
Hela Europas arbetarrörelse, alla (s)-partier och landsorganisationer, och många vänsterpartier, är för både EU-samarbetet och euron. Och det finns både ekonomiska och politiska skäl för, starka även för en människa med vänstervärderingar. Bl a handlar det om att samla hela Europa i ett ekonomiskt och politiskt samarbete istället för att bekämpa varandra med devalveringar och andra penningpolitiska medel som mest skapar utrymme för spekulanter.
I dessa krigshetsens dagar borde man kanske också inse vikten av att det skapas ett starkt Europa ekonomiskt och politiskt som balans och motvikt - om än inte nödvändigtvis fiende - till dollarns och USA:s globala dominans.
Ändå respekterar jag att det också finns rimliga nej-argument.
Om jag tillhörde nej-sidan skulle jag mana sådana som UK att besinna sig, av omsorg om det demokratiska samtalet. Vore jag kortsiktigt taktisk skulle jag kanske applådera, för UK:s tonläge med vrålande invektiv lär nog snarast stöta bort sympatisörer från nej-sidan. Men det bär mig emot. För mig är ett demokratiskt samtal i ett sansat tonläge viktigare än eventuella taktiska vinster.