Begäran om återinträde i partiet
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Uteslutningen var ofattbar och föregicks av en kafkaliknande intern "process", som ledde till utestängning från såväl kyrkomötesgruppen som kommunfullmäktigedito, ungefär ett halvår innan partistyrelsens bila föll och jag kopplades samman och kördes ut med två andra delinkventer, som gjort flykting- och invandrarfientliga uttalanden. Jag betackar mig för sällskapet och finner sammankopplingen (se det identiska ordvalet i skälen!) djupt orättfärdig. Det är obegripligt att ett parti med rättstryggheten, sanningen, etiken och värnandet om den enskilda kunde lägga en (låt vara orädd och frispråkig, men fullständigt oskyldig) medlem på stupstocken. Dokumenterade fakta i målet var att jag, under ledning av partiombudsmannen Per-Olof Thulin, 2001 enhälligt nominerats till valbara platser på kyrkolistorna, på riksdagslistan sent på hösten samma år enligt provvalsplacering och till stiftsstyrelsepost i december (också med Thulin som samordnare och sekreterare). Alltså blott tre veckor innan kravet på uteslutning restes av en sedan polisanmäld kyrkopolitiker och "utredningen" drogs igång med förödande följder för mig! Anklagad, stämplad, utfryst, utkastad med beskyllningen att jag under en följd av år allvarligt skadat partiet i de organ jag sitter eller har suttit!
Det har sagts förut och tål att upprepas: varför nominerades jag då strax dessförinnan? Varför hade Thulin, denne kunnige, erfarne, politiskt drivne och i partiledningen välrenommerade ombudsman, inte reagerat? Han brukar ju inte vara rädd för att säga ifrån och med sin naturliga pondus sätta saker och ting på plats, om så krävs! Men han förde pennan vid nomineringarna (se Jan Ågrens intyg för stiftsfullmäktige) ända fram till julhelgen 2001 och andades då inte ett ord om att jag skulle vara en moderat femtekolonnare, som ej hörde hemma på listorna! Varför, varför och åter varför förvandlades han blott tre veckor senare till åklagare i detta olustiga moderata justitiemord? Vilka krafter förde honom framför sig? Var det de som inte delade min social- och värdekonservativa hållning och maningarna till nedtonad skatteprofil och att människan är mycket mer än en ekonomisk figur? Var det de röster inom partiet i länet som talat för månggifte, bordeller, fria spritfloder och en familjepolitik fjärran från den kristna västerländska synen? Var fanns det prisade höga moderata taket? Den liberala toleransen?
Då vittnesintygen (som alla eftertryckigt dementerade uteslutningsskälet) låg på bordet, noterades en tråkig reaktion hos partistyrelsens företrädare: tigandets. När jag i personliga brev till flera av dem bad om kommentarer till intygen, blev det lika tyst i brevinkastet som telefonen. Ändåk vill jag tro att det finns rakryggade och hedervärda ledamöter, som vågar stå upp för anständighet och för, som Medborgaren skrev (nr 2/2003), att "återupprätta politikens heder". Som inte låter makt och prestige krossa sanning och rätt! Som ser till att partiet lever upp till parollerna om rättstrygget. Som låter mig, vilket Anna Ibrisagic lovat verka för, framlägga min sak på plats, vilket jag också vägrats! Som inte (avsiktligt) förhalar tiden för att omöjliggöra min kandidatur för kyrkovalen, där jag vill göra insatser för en politik som har trygghet, ansvar, omtanke och medmänsklighet som ledstjärnor. Med balanserad och "moderat" politik i ordets verkliga bemärkelse, nedtonad skattesänkarprofil och social känsla är det min övertygelse att partiet kommer längst. Den opinionsmässiga frukten av de senaste månadernas ändrade kompassriktning, styrker mig i denna, som många vet, grundmurade övertygelse