Alliansen minskar klyftor som s-regeringen skapade
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men så inställer sig ändå frågan; är detta den verklighetsuppfattning som är förhärskande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen och partiledningen?
Om man sedan betänker vilka avtryck den verkligheten fått i social-
demokratisk regeringspolitik under det senaste årtiondet blir det svårt att förstå vilket budskap Louise egentligen vill förmedla?
Vem är vinnaren efter de sista tio åren med en socialdemokratisk regering? Ja, det är definitivt inte Jenny i Rosengård och inte heller hennes mamma. Carl på punschverandan i Vaxholm där-emot, honom har det gått riktigt bra för. Allt enligt finansdepartementets fördelningspolitiska analys.
Under åren 1995 till 2005 ökade klyftorna i det svenska samhället och de som halkade efter mest var ensamstående mammor med barn. Jenny och hennes mamma i Rosengård har skäl att vara ledsna och besvikna.
Carl i Vaxholm däremot kan känna sig ganska nöjd med de senaste tio åren med (s)-regeringen. Förmögenhetskoncentrationen ökade med 25 procent och inkomstspridningen ungefär lika mycket.
Om det nu råkar vara så att Carl tillhör någon av de absolut rikaste familjerna i Sverige kunde han till och med glädja sig åt att helt slippa betala förmögenhetsskatt. Carl har haft det bra medan Jenny fått det sämre. Allt med en socialdemokratisk regering.
Varför har det då blivit så? Ja, den egna social-
demokratiska valanalysen ger svaret. Louise har väl läst den? Den förra regeringen glömde jobben. Det var en icke-fråga enligt den förre statsministern. Alliansregeringens insikt är en annan. Det är jobbpolitiken som ger ökat välstånd och minskar bidragsberoendet. Det är nämligen alltid de bidragsberoende som är de största förlorarna när inte jobben stimuleras fram.
Att "klämma åt de rika" gör sig bra i förstamajtal med mera, men fungerade inte så bra i verkligheten. Den nya regeringen har ett annat perspektiv. Den bekämpar inte rikedom utan fattigdom.
Den förra regeringen beskattade låginkomsttagarna högst. Nu får människor med vanliga inkomster mer i plånboken varje månad. Dessutom får fler och fler det genom eget arbete och inte i bidragsform. Detta är skillnaden.
När Mona Sahlin i Almedalens talarstol säger sig vilja "återställa rättvisan" kan Carl i Vaxholm luta sig tillbaka trygg med att allt är väl i den bästa av världar.
Jenny och hennes mamma däremot har anledning att känna oro för fortsatt ökade klyftor och fördjupat utanförskap om nu den "återställaren" skulle bli verklighet.
Vilket budskap var det egentligen som Louise ville förmedla?