Det hände nåt den här veckan. Jag känner det på mig. Flyktingkatastrofen fick ansikten. Aylan. Mannen som kastar sig ner med fru och barn på spåret i Budapest. Vittnesmålen. Nyheterna om spontana aktioner för flyktingarna. Fler vittnesmål.
Helt plötsligt börjar vi prata om människorna, familjerna, som vore de av kött och blod. Med känslor. Med rädslor. Med fullt förståeliga förklaringar av föräldrar som inte tror sig längre kunna skydda sina barns liv. De ger sig iväg. Offrar allt i en desperat situation. Vet att resan över havet är livsfarlig, men alternativet är sämre. Det finns inget alternativ.
Helt plötsligt pratar vi inte om flyktingkatastrofen i termer av politik och hamnar i meningslösa ordväxlingar med representanter för Sverigedemokraterna, som med stängda hjärtan sköljer tirader av tom retorik i syfte att beröva svenskarna deras humanitet och underblåsa rädslor. Helt plötsligt är flyktingkatastrofen inte ett samhällsfenomen utan människor som lider. Och söker hjälp.
Helt plötsligt känns det som att ett ljus tändes, att vi inte vänder oss bort från människan inom oss utan ser smärtan, förtvivlan, desperationen hos våra bröder och systrar som just nu, just här och just nu, behöver oss släktingar på andra sidan havet i hopp om att vi en period kan tänka oss att dela vårt överflöd till dess att vansinnet så småningom ebbar ut och man kan återvända.
Den här veckan fick mitt gamla solidariska Sverige tillbaka gnistan igen.