Sprider glädje med fyra händer

- Jag är en oförskämt lycklig människa. Det bästa jag kan göra är att dela med mig av lyckan. Att spela musik och sprida glädje är mitt sätt att tacka för att jag har haft ett sådant fantastiskt liv, säger Carl-Axel Dominique.För tillfället är han strängt upptagen. Han sitter på sin altan i sommarstugan på Dalarö i Stockholms skärgård och betraktar solskenet över krusningarna på Jungfrufjärden. Här har han sitt paradis.- Just nu tackar jag nej till alla jobberbjudanden. Det känns omstörtande att inte arbeta under tre månader. I stället fiskar jag, sköter trädgården, plockar blåbär och svamp. Det gör att jag känner mig väldigt kreativ och får massor av nya idéer, säger han sprudlande glad.Utmaning
Ett undantag från den totala ledigheten var framträdandet i Allsång på Skansen den 21 juli. Som otaliga gånger förr spelade han fyrhändigt piano med hjärtevännen.- Vi spelar klassisk musik och improviserar tillsammans. Det är en fantastisk utmaning för en musiker att improvisera med en begåvad pianist på samma klaviatur. Publiken känner av glädjen i vårt samspel och får en väldig kick. Bäst blir det när man inte tänker på sig själv, utan låter kärleken till musiken ta över. Då försvinner nervositeten och flowen flödar.Genrebrytande
Då han stod i början av sin karriär spelade alla Brahms och Beethoven. Mellan klassisk musik och jazz var det stängda murar. Han ville ge publiken något de inte hört förut. Framför allt ville han öppna murarna.- Jazz och klassiskt hör ihop. Brahms, Bach och Chopin improviserade jättemycket. Improvisationen som har funnits i musiken i västvärlden lever vidare på ett naturligt sätt i jazz.Så han spelade genrebrytande och satsade på okända - och svårspelade - kort som Charles Ives, Olivier Messiaen och Charles-Valentin Alkan. Genrebrytande var även popgruppen Solar Plexus som han och Monica var med och grundade i slutet av 1960-talet. Och bara några år senare komponerade de musiken till klassikern och vinnarlåten i Melodifestivalen 1973 - Sommar’n som aldrig säger nej.Ihop sedan tonåren
Inget av detta hade blivit av om han hade lyssnat på sin farfar som sade: "Gift dig aldrig med en pianist." Med andra ord: Skaffa dig inte en konkurrent i ditt eget bo. Men relationen med Monica har bara mognat med åren - på juldagen firar paret förlovningens 50-årsdag.- Vi har var sitt specialområde: Monica är otroligt begåvad i jazz, medan jag tar hand om det klassiska.Är det hon som bestämmer?- Absolut. Det är nästan ett matriarkat på det praktiska. Jag är visionär, hon mer praktisk och är min idol på alla plan, säger han kärleksfullt.Han minns väl hur kärleken uppstod. Först spelade de på Ungerngalan 1956: han var en 17-årig kapellmästare från en musikalisk familj i Västerort och hon en 16-årig pianist. Det stannade vid musiken. Ett år senare läste hon på anslagstavlan att hon - liksom han - hade kommit in på Musikhögskolan i Stockholm.- Hon gav upp ett glädjetjut, vände sig om, upptäckte att jag stod där och kramade om mig. Sedan dess är vi tillsammans. Det var tur att vi råkade passa varandra och har utvecklats i samspel, säger Carl-Axel Dominique.

Information till våra läsare

Sprider glädje med fyra händer

I över 50 år har Carl-Axel Dominique både älskat livskamraten Monica och brunnit för svårspelad musik. I över 50 år har de spridit glädje med fyrhändigt pianospel - nu senast i Allsång på Skansen.