Många hatar Alex Schulman. Smaka bara på kommentarer som "Alltså snälla Alex Schulman, kan inte du bara hoppa framför en biljävel eller något". Eller: "Jag hatar allt han skriver och blir äcklad av honom".
-Det är skrämmande hur dumma i huvudet folk är, säger Alex Schulman och misshandlar energiskt en fralla från en frukostbuffé på ett hotell vid Stureplan i Stockholm.
Men ännu fler älskar honom. Bloggen med det blygsamma namnet "Att vara Alex Schulman", har på ingen tid alls blivit en av Sveriges mest lästa bloggar. En vanlig dag har den 30 000 unika läsare. Bredvid de hatiska kommentarerna står lika ofta saker som: "Alex Schulman besitter en av Sveriges idag allra vassaste pennor". Eller bara: "Du e så jävla skön, Alex!" Visst, den ligger på Aftonbladets bloggtjänst och Aftonbladet pushar för den mer än någon annan blogg. Men framgången kan förklaras med mer än mördande reklam.
Den är helt enkelt rolig. Väldigt rolig.
Inget tålamod
-Jag har börjat inse att det är bloggandet jag verkligen kan. Det är en form som passar mig perfekt. Jag har inget tålamod med mig själv, jag skulle inte kunna skriva en bok. Jag orkar inte det. Men att bara ha små korta uppgifter: då blir det överkomligt för mig, förklarar han själv sin framgång.
"Att vara Alex Schulman" föddes på den tiden han var chefredaktör för tidningen och sajten Stureplan, där Stockholms rika och vackra tumlade runt på sidorna. Mot ledningens vilja startade han sin blogg, som snabbt, mycket snabbt, blev en succé.
-Jag kunde bygga upp en karaktär. En narcissistisk, egocentrerad skitstövel. En divaperson, som minsann nämner i varenda rad att han är Stureplans chefredaktör, som om det skulle vara något.
Ryktet om "den där sjukt roliga bloggen" började spridas. Det var bara en tidsfråga innan någon med mer muskler skulle höra av sig. Sedan början av maj bloggar han i Aftonbladet, skriver krönikor samt basar för Inne- och utelistan varje fredag.
-Jag har inte riktigt fått kläm på den här Aftonbladet-Alex eftersom jag inte är någon där. Jag är ju inte Stureplans chefredaktör längre. Och jag har ingenting att bygga på, ingenting i ryggen. Men det jag omedelbart kände var att jag skulle vara en vilde som bråkar med cheferna.
Det har han lyckats bra med. Han brukar till exempel lägga ut deras mobilnummer om han inte får tag i dem och uppmanar läsarna att sms:a dem. Han kommenterar deras klädval och skäggväxt. Publicerar deras - ibland upprörda - mejl.
Ledsen Ronnie
Ett annat återkommande tema är Aftonbladets krönikör Ronnie Sandahl, som han gång på gång hånar. Ett exempel: "Och så skriver han med darrande lakansvita fingrar: ?Regn mot asfalt. Som silver mot olja. Jag är en ö och hela Vintergatan ligger utspridd på Bondegatan. Jag har tjuvmjölkat kosmos och överlevt.? Och så äter Ronnie en baguette på det."
-Jag har fått höra genom kompisar att han blir jävligt ledsen. Och då ska jag inte hålla på så mycket. De här grejerna jag gjort senast är mer kärleksfulla. Inte så hånfullt som det var förut. Det är ju väldigt lätt att håna honom, så lätt att det nästan inte är kul.
Visst siktar du på att "göra en Howard Stern", det vill säga få dig själv avskedad?
-Ja, alltså... jag har ju en större plan. Det finns en fantastisk plan med alltihop. Jag ska bara hitta modet för att genomföra den. Men jag är inte så oroad för att få sparken. Om jag skulle få det finns det säkert en massa gott i det.
Dödsångest
Blogg-Alex är alltså inte identisk med Alex Schulman - 31-åringen som ska gifta sig i sommar och som håller på AIK. Blogg-Alex är faktiskt en fiktiv karaktär, om än ganska lik Alex Schulman. Men på senare tid har de två börjat närma sig varandra allt mer. Man har till exempel kunnat läsa om hans ångest, hans mardrömmar och saknaden efter pappan, Alan Schulman.
-Jag är en jävligt deppig person. Hela mitt liv är egentligen ångest. Men i min blogg är det inte så mycket ångest alls. Och det är ju inte rätt. Om mitt liv består av så mycket ångest kanske jag borde skriva om den ibland. Det kanske inte är så underhållande, men ibland orkar jag inte hålla mitt happy face.
Hur yttrar sig din ångest?
-Jag har en sjuk dödsångest. Den är ofattbart stor. Framför allt det här att man kommer en dag närmare döden för varje dag som går. Så fort det blir en födelsedag, en julafton, alla högtidsdagar, alla fredagar - allt är en nedräkning mot döden.