IN MEMORIAM
Jag lärde känna Berit för nästan femtio år sedan, då hon blev min arbetskamrat och med åren min bästa vän. Jag har alltid beundrat hennes förmåga att ge andra människor energi och hopp. Hon såg alltid möjligheter. Hon var fantastisk på att finna roliga, inspirerande och pedagogiska strategier. I stället för att tala om för barnen att de behövde träna sina motoriska färdigheter, utsåg hon ”Berits gladiatorer” och när hon ropade: - Är gladiatorerna redo? antog de med entusiasm och spänning den ena utmaningen efter den andra. Berit såg till att de i leken tränade de färdigheter de behövde. Berit var en exceptionellt duktig pedagog.
Hennes hjärta fanns alltid hos barnen och specifikt de barn och unga som var i behov av särskilt stöd, oavsett orsak. För att stödja dessa barn utbildade hon sig till speciallärare och arbetade först på Jurslaskolan, för att därefter ha en framträdande roll inom såväl Elevhälsan som Skoldatateket i Norrköping, det senare var hon för övrigt en av initiativtagarna till. I sin roll som rådgivare på specialpedagogiska skolmyndigheten utgjorde hon ett stort stöd för såväl barn och föräldrar som pedagoger i Östergötland och omgivande län. Berit delade frikostigt med sig av sin stora kunskap genom föreläsningar i hela landet och ledde med stor kompetens ett flertal specialpedagogiska grupper och nätverk. Berit var som privatperson aktiv inom FUB, en intresseorganisation som arbetar för att barn, ungdomar och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning ska kunna leva ett gott liv. Berit var stridbar och stark och hade ett inre moraliskt och etiskt rättesnöre. Hon tvekade därför aldrig att ta konflikter och diskussioner med myndigheter och maktföreträdare, då hon ansåg att en oförrätt begåtts mot de barn och föräldrar hon företrädde inom FUB. Hon blev en stark röst för dem som själva hade svårt att få sin stämma hörd.
Berit kompetensutvecklade sig hela livet. Hon gick som pensionär en forskarutbildning och så sent som förra sommaren gick hon en kurs i franska i Montpellier och valde att bo inneboende i en fransk familj, för att vara tvungen att träna sin franska hela tiden. I juni i år besökte hon tillsammans med sin dotter Ulrika och sitt barnbarn Saga Montpellier och konstaterade förtjust att de tre generationerna studerat franska i samma stad.
Jag skulle kunna skriva en bok om allt roligt vi gjort och upplevt tillsammans både professionellt och i privatlivet. Jag är säker på att fler än jag skull kunna säga detsamma, Berit var en glädjespridare. Jag trodde och hoppades in i det sista, att Berit skulle övervinna den cancersjukdom hon drabbades av. Hon var ju så stark, målmedveten och hon ville så gärna leva.
Mina tankar är hos Berits stora och kärleksfulla familj. Berit var en djupt älskad fru, mamma och mormor. Hon hade en varm omtanke om sin familj och en osedvanligt nära relation till sina barnbarn. Jag vet att barn och barnbarn ärvt Berits positiva livssyn och är övertygad om att den hjälper dem i sorgen och i deras fortsatta liv.
Jag kommer att sakna Berit i resten av mitt liv, hon lämnar ett evigt tomrum efter sig, men jag är oerhört tacksam och glad över att jag har fått ha henne som min vän i så många år. Hon lämnar bara goda och roliga minnen efter sig.