Information till vÄra lÀsare

Den 31 december 2024 Àr sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebÀr att vÄr sajt inte lÀngre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla vÄra lÀsare för det stöd och engagemang ni har visat genom Ären.

För er som vill fortsÀtta följa nyheter frÄn Norrköping och FinspÄng hÀnvisar vi till NT.se, dÀr ni hittar det senaste frÄn regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

En viss barndom mÄste inte leda till ett visst liv

Tidigare i somras intervjuade Folkbladets reporter Marianne Odelius Norrköpings kommunstyrelseordförande Sophia Jarl.

Sophia Jarl intervjuades tidigare i somras om sin uppvÀxt och barndom. Intervjun bjöd pÄ intressant lÀsning  vilket inspirerade till en krönika om familj och arv och miljö.

Sophia Jarl intervjuades tidigare i somras om sin uppvÀxt och barndom. Intervjun bjöd pÄ intressant lÀsning vilket inspirerade till en krönika om familj och arv och miljö.

Foto: Eva Jensen

Krönika2023-07-26 09:52
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

 Intervjun handlade inte om politik utan om hur "Sophia Jarl blev den hon Ă€r idag." Odelius och Jarl bjuder pĂ„ mycket intressant lĂ€sning. Intervjuns tema fĂ„ngas in mycket vĂ€l av rubriken "Tuffa barndomen skapade ett envist kommunalrĂ„d." Jag citerar nĂ„gra rader ur intervjuns inledning dĂ€r Sophia Jarl berĂ€ttar om sin uppvĂ€xt:

"Min pappa dog nÀr jag var elva. Min mamma drabbades hÄrt och fick en mycket svÄr depression. Under tvÄ Är klev hon sÀllan ur sÀngen. Jag var enda barnet och mÄste ta hand om mig sjÀlv. Jag förmÄdde inte ens grÄta nÀr pappa dog. Jag kÀnde att det inte fanns nÄgot utrymme för min sorg. Jag fick inte ge upp. Det hÀngde pÄ mig för att vardagen skulle gÄ ihop i fortsÀttningen. Jag bestÀmde mig dÀr och dÄ för att klara det."

Som barn prĂ€glas vi givetvis av vĂ„ra förĂ€ldrar och av vĂ„ra uppvĂ€xtvillkor i stort. Det Ă€r emellertid svĂ„rt att exakt slĂ„ fast hur vi pĂ„verkas och precis hur denna pĂ„verkan senare kommer till uttryck i vĂ„ra egna vuxna liv. Faktum Ă€r vĂ€l att de allra flesta av oss gör ungefĂ€r som Sophia Jarl; nĂ€r vi sjĂ€lva fĂ„r anledning att fundera pĂ„ varför vi blev som vi blev och gör som vi gör sĂ„ vĂ€ljer vi de hĂ€ndelser och sammanhang som bĂ€st kan knytas till de vi Ă€r och vad vi gör. 

Av naturliga orsaker Ă€gnar vi oss i de hĂ€r sammanhangen Ă„t efterhandskonstruktioner. FörĂ€ldrarnas och uppvĂ€xtmiljöns pĂ„verkan pĂ„ vĂ„ra vuxna jag anpassas i oftast omedvetna processer till hur vĂ„ra vuxna liv har artat sig. Hade Sophia Jarl hamnat pĂ„ dekis och framlevt sina dagar i ett socialt utanförskap sĂ„ skulle hennes "tuffa barndom" med en sjuk och tidigt avliden far och en lĂ„ngtidsdeprimerad mor ha kunnat anvĂ€ndas som betydande förklaringar till varför det gick som det gick. Nu blev ju Sophia Jarls vuxna liv istĂ€llet framgĂ„ngsrikt; vid 45 Ă„rs Ă„lder Ă€r hon vĂ€letablerad, vĂ€lutbildad och leder kommunstyrelsen i en av Sveriges större stĂ€der. I det lĂ€get blir hennes "tuffa barndom" istĂ€llet nĂ„got som grundlade envishet och framĂ„tanda i sĂ„dana doser som grundlade hennes civila och politiska karriĂ€r. 

HĂ€r finns inga rĂ€tt eller fel. HĂ€r finns inga facit. Vi vet att arv och miljö spelar roll för de vuxna personer som vi utvecklas till. Men vi vet inte exakt hur. Och vi Ă€r ocksĂ„ alldeles egna personer. Det Ă€r jaget som har att hantera arv och miljö och slumpartade hĂ€ndelser. Vilket Ă€r hoppfullt. En viss barndom mĂ„ste inte leda till ett visst vuxet liv. 

 
 
 
 
 
 
LĂ€s mer om