Det är fantastiskt att se hur våra städer växer. Överallt skjuter det upp bostäder och öppnar nya etablissemang.
Och inte bara här, utan i hela världen. En majoritet av jordens befolkning bor i städer, snart kommer det att vara ¾-delar.
Men jag kan också höra allt mer av klagomål på utvecklingen.
Själv har jag nyligen flyttat bort från en storstad, Uppsala, en gammal trögflytande stad på slätten, som steg för steg dras in i Stockholmsområdet, denna kosmodemoniska drake, som anses för stor för Sverige, men ur internationell synvinkel är att betrakta som en köping.
Istället bor jag nu i ett litet torp upprättat i blekingsk havsnära spenat, och det är förvisso lite annorlunda när det istället är drygt en mil till affären jämfört med när det är 300 meter.
Men så länge bilen finns så löser det sig. Det finns också grannar att låna av om det kniper. Och jag har flyttat frivilligt och tillhör inte dem som klagar över landsbygdens utarmning. Många i den äldre generationen som inte sökt sig bortom 70-skylten ser tillbaka på tider som flytt och beklagar att världen ser annorlunda ut:
”Det var bättre förr. Vi hade visserligen torrdass på gården, men det fanns en gemenskap mellan människor som gått förlorad. Förr stod vi utanför mjölkbutiken och samtalade, nu stirrar alla in i sina smartphones…..”
De som motsätter sig denna utveckling kan ibland medge att det är rätt rimligt att bygga bostäder när folk inte har någonstans att bo. Men, säger de, måste alla bygga inne i stan? Kan man inte bygga några mil utanför tätorterna istället?
Resonemanget går ut på att ”jag vill gärna bo här nära centrum, men det innebär inte att andra också ska få göra det”.
Men den som tycker att detta låter lite, lite ihåligt i sin egoism finns en annan argumentationslinje, nämligen att byggandet hotar omistliga värden. Det finns ett världsarv att bevara, eller någon oerhört sällsynt skalbagge som kan få sina häckningsplatser förstörda.
Eller så är det helt enkelt en skogsdunge som ger balans i tillvaron som hotas av ett bygge.
Riktigt starkt blir denna argumentation om den kan understödjas av någon vetenskaplig undersökning som visar att människor mår bättre av att bo i skogliga miljöer än om de omges av höga hus.
Den som vill gå vidare i argumentationen mot att det byggs så mycket kan också lyfta fram att husen nuförtiden är så jämmerligt fula.
Det ligger det något i. Men i så fall skulle inget sedan medeltiden ha fått byggas. Och det vore väl ändå överdrivet?