Lars Stjernkvist lever som han lär. Debatt och diskussion är en viktig del av hans politiska livsnerv. Med sitt debattinlägg om mig och SD drar han ett strå till den angelägna debattstacken. Tack för det.
Sedan 2010 handlar i stort sett allt i svensk politik om SD som till dryga 80 procent består av flyende S- och M-väljare. Under de första åren tävlades om vilket parti som mest invektivfullt kunde ta avstånd från SD. Ropen om nazism och fascism kanske hindrade några eller många från att gå över till SD; ingen vet. Däremot vet vi att attackerna inte hindrade SD från att fortsätta växa.
På senare år har det vid sidan av avståndstävlan även inletts ett slags närmandetävlan där M och KD växeldrar i det känsliga loppet. Ett möjligt regeringsunderlag för en högermittenregering kan möjligen anas. S kontrar med ett försök att bli draglok för ett regeringsblock tillsammans med små liberala- och vänsterpartier. Där står vi nu. Stjernkvist anför att jag vill se förhandlingar mellan S och SD och han anser det vara ”obegripligt och aningslöst” att jag betraktar Annie Lööf som ett större problem än Jimmie Åkesson. Jag känner inte riktigt igen mig i hans beskrivning. Regeringsförhandlingar mellan S och SD är inte på något sätt aktuella. Jag tror även att det kommer att dröja bra länge innan det arrangeras regelrätta regeringsförhandlingar mellan SD och borgerliga partier.
Däremot utgår jag från att alla vettiga partier i riksdagen vad det lider alltmer intar ett vuxet förhållningssätt i konsten att bygga majoriteter i sakfrågor där partierna är överens. Det finns till exempel inga skäl i världen för S att avstå från angelägna välfärdsförbättringar bara därför att de då och då kanske kan genomföras i och med att SD röstar på samma sätt som S i riksdagen.
Små partier är små därför att de allra flesta tycker att de är konstiga och har udda attityder. Små partier som växer sig större gör det därför att färre tycker att de är konstiga. När partier får fler väljare och sympatisörer så behöver partierna anpassa sig till den breddade väljarkåren; extrema åsikter och företrädare behöver puttas ut. Det är detta som nu långsamt sker med SD. Liknande rörelser har tidigare skett inom S och M och pågår nu inom KD där de sekulära väljarna blir allt fler.
Centerpartiet är just nu inne i en väldigt liberal period. Socialdemokraterna är av hävd ett mer konservativt och försiktigt framåtskridande parti som just nu utmanas tämligen effektivt av SD just på den konservativa fronten. Om S går alltför nära C så riskerar man på allvar sin starkaste och viktigaste livlina; förmågan att attrahera en stor del av LO-väljarna som istället kan förloras till SD i än högre utsträckning. Att peka på dessa nya och gamla konfliktlinjer är i mina ögon betydligt mer angeläget än aningslöst.