Sverige står inför en stor utmaning med en snabbt växande befolkning som saknar bostäder. Det behöver byggas 700 000 nya bostäder till år 2025. Vi har nio år på oss enligt den statliga myndigheten för samhällsplanering, byggande och boende. Denna utmaning kräver ett helt ny syn på stadsplanering, bostadsbyggande och sysselsättning.
Tänkandet bör präglas av städer utformade som känsliga komplexa ekosystem: där verksamheter, bostäder och människor samverkar som kommunicerande kärl. Raka motsatsen till det industriproducerade miljonprogrammets förortsområden; där det skulle myllra av verksamhet har det blivit isolerat boende med avsaknad av sysselsättning. Dåtidens tänkande med separering av bostäder och verksamheter grundade dagens segregerade bostadsområden.
Under en tioårsperiod mellan 1965 och 1975 skulle bostadsbristen byggas bort med en miljon nya bostäder; 1960- och 1970-talets idé om välfärdssamhället. Miljonprogrammet omfattar 25 procent av hela bostadsbeståndet i Sverige. En tredjedel är höghus i eftersatta och resurssvaga bostadsområden som domineras av utlandsfödda.
Nu gäller det att inte upprepa miljonprogrammets misstag och låta höghusen bebos av enbart nyanlända. “Invandrarskap” får inte leda till ett permanent tillstånd av kulturell underordning och socialt utanförskap. Den rumsliga uppdelningen av våra städer måste brytas.
Den täta funktionsblandade staden är förutsättningen för en hållbar stadsmodell. En blandning av bebyggelse och funktioner generar liv och rörelse över hela dygnet. En blandad bebyggelse av olika ålder och kondition möjliggör etablering av människor och företag med skiftande ekonomiska förutsättningar.