Widar Andersson ställer (30/3) frågor om vad och vilka som är sjukvårdens största "systemfel". Jag vill svara att det väsentliga systemfelet är skapat: Landstingen/regionerna! För drygt 150 år sedan var det klokt att skapa regionala parlament, eftersom det tog lång tid att resa i Sverige, och informationsförmedlingen var relativt långsam. (Sedan är det en annan sak, att landstingen inte fick ansvaret för sjukvården förrän kring förra sekelskiftet.)
Idag kan man ta sig bokstavligt talat vart som helst i Sverige på minde än en dag, och infomationsöverföringen sker i realtid. Det säger sig själv, att detta borde få återverkningar på organisationen.
Replik
Dessutom kan vården idag åstadkomma saker, som man inte ens kunde fantisera om för hundra år sedan. Baksidan av den medaljen är, att resurser kan behöva poolas på ett annat sätt än då - vilket innebär, att landstingen blir för små.
Till det kommer, att medborgarna i Sverige å ena sidan har samma rätt till sjukvård. Å andra sidan är varje sjukvårdshuvudman självständig. Det går inte ihop! Och på köpet har man en hoper förtroendevalda, som inte behövs. Dessutom kan regeringen och sjukvårdshuvudmännen spela Svarte Petter med ansvaret hur länge som helst. Regeringen säger: ”Så här vill vi ha det", varpå sjukvårdshuvudmännen svarar: ”Då får Ni skicka mera pengar”. Så där kan de hålla på, tills solen slocknar - och som vanligt får medborgarna ta konsekvenserna.
Vad göra? Enkelt! Man ser sig omkring i omvärlden och plankar idéer. Primärvården har varit ett sorgligt kapitel i Sverige sedan mitten av förra seklet - medan den fungerar betydligt bättre i de flesta nord- och västeuropeiska länder. Orsak? Dessa länder har skapat system, som gör det attraktivt att bli familjeläkare, varpå problemet löser sig själv! I regel rör det sig om privata läkare/bolag, som sluter avtal med den offentligt finansierande institutionen i landet.
I Norge har kommunerna ansvaret för primärvården, och staten ansvarar för sjukhusen. När man där haft problem med bemanningen i glesbygd, har lösningen varit att kontraktsanställa personal på X år - vilket då antingen gett högre lön eller inneburit, att huvudmannen exempelvis betalat X % av läkarens studieskulder per år under avtalstiden. Bryter läkaren avtalet, försvinner/återkrävs förmånerna. Samma princip kan naturligtvis tillämpas på andra personalkategorier, när så behövs.
ERGO: Lösningarna har funnits där i decennier, men av sannolikt politiska skäl har man inte velat se dem. Bildtregeringen genomförde som bekant en husläkarreform, som skulle ha kunnat bli något, om den fått mogna. Den revs upp av den efterföljande socialdemokratiska regeringen - som kort därefter lanserade en egen variant av husläkarsystem! Fundera lite på, hur många miljarder, som försvann i den karusellen - eller hur många tusentals patient-läkar/-sjuksköterskemöten som inte blev av, därför att läkarna/sjuksköterskorna satt i möten om omorganisationer!
Det andra problemet är förstås, att arbetsvilllkoren - förmodligen främst för sjuksköterskorna - numera blivit så dåliga, att de flyr sina jobb. Det måste inte längre handla om låga löner - även om de nog gör sitt till - utan det handlar minst lika mycket om, att sjukvårdshuvudmännen bantat organisationen till så anorektiska nivåer, att personalen ständigt mals ner av upplevelsen att inte kunna göra ett bra jobb.
Poliser och sjuksköterskor är två utmärkta exempel på folk, som inte kan ersättas av ”Nisse på Manpower”. När dessa två yrkeskategorier idkar strömhopp från sina jobb, är det något fundamentalt fel på organisationen! Det begriper ett barn!
Åtskilliga av mina arbetskamrater (däremot inte jag själv) använder sin kompledighet till att jobba i Norge, där de får betydligt bättre betalt och behandlas med en helt annan respekt från arbetsgivaren än i Sverige. Alternativt har de slutat hos de offentliga arbetsgivarna och gått över till personaluthyrningsföretag enligt devisen: ”Om jag skall behandlas som skit av sjukvårdshuvudmannen, skall jag i alla fall se till att ta ordentligt betalt.”
Skulle arbetsvillkoren förbättras i Sverige, skulle dessa problem lösa sig själv. Få skulle nog föredra att jobba som hyrpersonal, om alternativet vore anständiga villkor i den offentliga vården - och lika få skulle nog dra till Norge, om de kunde få anständigt betalt för att jobba kvar i Sverige.
Självständiga (= icke anknutna till någon sjukvårdshuvudman) ekonomer skulle förmodligen kunna räkna hem rena ekonomiska vinster med detta. Att det på köpet skulle lösa en stor del av vårdens problem är självklart. Men så länge de politiska makthavarna vägrar att se det, är nog sannolikheten för en snar förbättring mycket liten.