Yrkeskriminella och debutanter
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ungefär 120 000 personer dömdes för brott förra året i Sverige. Hälften dömdes i tingsrätterna, hälften blev lagförda genom ett s k strafföreläggande av åklagare. Av 60 000 strafförelägganden år 2006, var mer än 18 000 åtalsunderlåtelser, där åklagaren av olika skäl beslutat att inte gå vidare med saken. Lite mer än 20 procent av de lagförda var under 20 år.
Antalet lagförda har ökat med drygt 4000 personer sedan 2005. Framförallt är det misshandelsbrott, ringa narkotikabrott och rattfylleribrott som står för ökningen.
Det är Brottsförebyggande rådet (Brå) som sköter statistiken på det här området.
Brå följer bl a upp hur många av dem som dömts för första gången som återfaller ? upptäcks och döms ? i brottslighet efter den första domen. Efter ett år är det ungefär en femtedel som återigen har hamnat inför skranket. Efter tre år det en dryg tredjedel ? 40 procent ? som blir lagförda på nytt. Det finns mycket klara samband mellan antalet domar/strafförelägganden och sannolikheten för återfallsbrottslighet. Bland dem som lagförts fem gånger återfaller 80 procent. Tio lagföringar är närmast synonymt med att ha klippkort till framtida besök i domstolar och på åklagarkontor; 89 procent återkommer. Det är dessa personer som bildar kärnan i gruppen av yrkeskriminella.
De yrkeskriminella är ett problem för sig. En stor del av dem återfinns bland de drygt 26 000 domar och strafförelägganden som förra året avkunnades för rattfylleri- och narkotikabrott. Drogberoendet driver på brottsligheten för dessa människor. Trots vissa förbättringar som t ex elektronisk fotboja och särskilda vårdprogram för drogberoende bilförare, finns det starka stereotypa inslag i påföljdssystemet. Den enskilt största påföljden är strafföreläggande med böter. Är det ett verksamt medel? Anpassas påföljden efter bedömningar av vad som kan vara mest återfallsförebyggande för den enskilde, eller är det byråkratiska manualer som styr? Är åtalsunderlåtelser ett effektivt sätt att hindra ungdomar från att etablera sig som stamkunder hos polisen? Varje år åker ungefär 4 500 människor in på kåken. Ungefär lika många som tas in, släpps ut. Medeltiden på fängelset är 9 månader. Är fängelserna effektiva bromsar mot tillväxten av yrkeskriminella?
I andra änden av det kriminella samhället strömmar samtidigt debutanterna till i stor omfattning. Hela 45 procent av dem som lagfördes år 2006 var nybörjare. Kriminaliteten är således inte statisk eller hårt knuten till vissa individer. Om rättsväsendet i Norrköping skulle låsa in de tio mest brottsaktiva personerna i staden så skulle givetvis brottsligheten minska markant. Men den positiva effekten skulle relativt snabbt klinga av. Nya kriminella skulle träda i de inlåstas ställe. Rättsväsendets poliser, åklagare, domstolar och anstalter gör förstås ett viktigt arbete. Men kriminaliteten som samhällsfenomen når långt utanför rättsväsendets revir. Vetskapen om att endast 18 procent av de styvt 1,2 miljoner brott som anmäldes förra året klarades upp ? d v s att en person lagfördes för brottet ? understryker att kriminalitet är en företeelse med många bottnar och mångas ansvar.
Det finns starka samband mellan människors sociala miljöer och kriminalitet. Man blir som man umgås, lär oss talesättet, och svårare än så är det faktiskt inte. Grova ekonomiska brott begås i huvudsak av folk med mycket pengar. Personrån, bilstölder och källarinbrott begås i huvudsak av folk som har lite pengar. Ringa narkotikabrott och grova rattfyllerier utförs i allt väsentligt av människor med drogproblem.
Sociala omständigheter är naturligtvis ingen ursäkt för att begå brott. De allra flesta alkoholister kör heller inte rattfulla, de allra flesta med mycket pengar är heller inte bedrägliga mot vare sig huvudmän eller staten. Och de allra flesta fattiga människor är laglydiga.
Men likafullt; kriminalpolitik utan socialpolitisk inkänning gör mer skada än nytta.