Widars Söndagskrönika
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alltfler människor jag möter har ett rätt avspänt förhållande till politik och politiska partier. Många har förvisso sina favoritpartier som de brukar rösta på. Men relativt få är så pass enögda att de inte kan tänka sig att från och till ta till sig åsikter och uppfattningar som företräds av andra partier. En förmodligen växande skara av människor är rentav beredda att rösta på olika partier vid olika tillfällen.
Den tillbakalutade attityden till politiska partier har antagligen samband med människors minskade rädsla för vad politikerna kan ställa till med. Säkerligen finns det högborgerliga enklaver ute i förskingringen där man fortfarande kan skrämma barnen med de hemska ?såssarnas socialism?. Här och där går det nog också att hitta socialdemokrater och vänstersympatisörer som är helt övertygade om att moderaterna innerst inne önskar sig ett avskaffande av demokrati och rättvisa.
Spridda skurar av extrema och troende nyliberaler, kommunister och fascister är heller inte omöjliga att stöta på.
Huvudfåran; den stora tysta majoriteten, är dock rätt svaga i tron. De kan förvisso låta sig ryckas med i tillfälliga utbrott av sympati eller antipati mot/för den eller den politikern, det eller detta partiet och det ena eller andra förslaget eller beslutet. Men i det långa loppet tar de flesta människor politiken med knusende ro.
I veckan var jag på Kristdemokraternas riksting i Sundsvall. Kd har under sina 44 år, utvecklats från att vara en smått extrem underavdelning till pingströrelsen till att bli ett allmänborgerligt, hyggligt socialt mittenparti.
Kristdemokraterna har förvisso kontakt med sina historiska och värdekonservativa rötter. Illa vore det annars. Den svåra balansgången för de partiaktiva är hur värdekonservatismen skall vägas av mot värderingarna hos dagens breda väljargrupper. Identitet är viktigt för ett politiskt partis kärna av medlemmar och aktiva. Identiteten ger sammanhang och sammanhållning. Men en stark identitet kan också stöta bort och hindra nya människor från att närma sig partiet. Partikärnans omslutning och gemenskap kan, upplevd från utsidan, leda till uteslutning och utanförskap.
Kristdemokraterna sliter med sina aborter och sina samkönade äktenskap. Partiledningen gör vad de kan för att baxa partiet bort från alltför utstickande uppfattningar. En stark minoritet vill tvärtom skärpa partiets profil; markera det kristna, markera den tvåkönade kärnfamiljen och begränsa den fria aborten.
Göran Hägglund och hans partiledning har ett trixigt hantverk framför sig. Å ena sidan måste de markera sin särart gentemot övriga borgerliga partier. Blir de ett ?moderat light? parti är risken stor att moderaterna käkar upp dem. Backar de å andra sidan in i pingströrelsen igen,(eller än värre; in i Livets Ord) så är det också godnatt för Kd som riksdagsparti.
Starka och tydliga värderingar är en stor tillgång för ett politiskt parti. Alltför detaljerade regelverk om hur människor ska leva sina liv, är däremot en belastning.
Kristdemokraterna har möjligen något att lära av de mångdubbelt större socialdemokraterna. Vid sin första partiledardebatt i riksdagen slog Mona Sahlin fast att ?Rättvisan? skulle återställas om socialdemokraterna vann nästa val. Väldigt många människor känner utan besvär samhörighet med Sahlins värdering. ?Rättvisa? vill alla ha. Det är preciseringarna att rättvisa som kan ställa till problem. När (s) är som bäst lyckas man göra sina preciseringar av rättvisans detaljer så pass vida och allmängiltiga att långt fler väljare fångas in än vad som stöts bort.
Det är något sådant som kristdemokraterna måste försöka sig på.
I Markaryd i Småland finns en kristdemokrat som heter Bengt Germundsson. I valet 2006 fick Kd, med Germundsson som stark ledare, över 44 procent av rösterna i valet. I den nya boken ?Varmt hjärta, Kallt huvud, Rena händer? (Magnus Ramstrand Samhällsgemenskapsförlags AB 2007) berättas historien om framgången i Markaryd.
I boken säger Germundsson bl a: ?När socialdemokratin var som bäst, hade de mycket av det som kännetecknar kristdemokratin. Ett socialt ansvarstagande där hederlighet stod högt och där det handlade om att göra rätt för sig.?
Göran Hägglunds framtidsarbete borde ta avstamp i Germundssons kärnfulla och värderingsladdade uttalande. Då kan han ha en chans att nå fram till de stora delar av valmanskåren som knappast dras till valurnorna av interna bråk om hur en familj ska se ut för att vara godkänd.