"Centerpartiet har, å sin sida, sagt att: "det är tydligt att Las hämmar rörligheten på arbetsmarknaden".
När vi gått igenom den kunskap som finns om arbetsrättens koppling till rörligheten ser vi att bilden är mycket mer komplicerad än så.
Ett vanligt argument är att Las och speciellt regeln "sist-in-först-ut" försämrar förutsättningarna för att skapa och behålla jobb. Men väldigt få arbetsgivare anser sig förlora kompetens (8 % enligt en undersökning av SEB) på grund av den regeln och många förhandlar med facket för att hitta andra lösningar.
En väl spridd föreställning är att många inte vågar byta jobb på grund av turordningsreglerna. Men i en studie av Svenskt Näringsliv visas att endast knappt åtta procent uppger turordningsreglerna som anledning till varför de inte bytte jobb. Även forskningen har svårt att hitta några belägg för att turordningsreglerna skulle skapa inlåsningseffekter.
I en specialkörning SCB har gjort visar det sig att 25 procent av de sysselsatta rör sig på svensk arbetsmarknad varje år (2007-2008). Det utgör nästan 1, 2 miljoner personer! SCB:s egna experter på området säger att "rörligheten på svensk arbetsmarknad är mycket omfattande. Påståendet kan göras nästan oberoende av vad man menar med rörlighet." Att då säga att rörligheten är för låg är för enkelt. Många skäl talar dessutom för att rörligheten på svensk arbetsmarknad faktiskt är ännu större.
Det går inte att säga att mer rörlighet alltid är bättre. I yrken med patienter/klienter är personkontinuitet en mycket viktig kvalitetsaspekt och individen är inte med fördel utbytbar i alltför korta perioder.
Det behövs en bättre matchning på arbetsmarknaden. Det kräver såväl mindre som mer rörlighet. En lagom rörlighet skulle förbättra både produktiviteten och kvaliteten i det arbete som utförs på ett samhälls- och individplan. Folk skulle trivas, utvecklas i sitt arbete, göra karriär och få bättre lön. I en bra rörlighet ingår att människor byter jobb av bra anledningar, att jobbyte leder till en positiv utveckling såväl för individen som för arbetsgivaren samt att fördelarna med rörlighet tas tillvara maximalt utan att onödiga transaktionskostnader skapas i form av för hög rörlighet.
En bra rörlighet kan skapas på många andra sätt än genom förändringar av anställningslagarna. Vi borde till exempel återuppta huvudavtalsförhandlingarna, damma av idén om individuellt kompetenssparande, utveckla omställningsavtalen, se över arbetslöshetsförsäkringen, skapa förutsättningar för mer av högre utbildning och livslångt lärande och satsa på snabbare och träffsäkrare arbetsmarknadsåtgärder framförallt för unga.