Värsta maten
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men så kom jag på att det skulle bli roligare om man vänder på det;
Vad är det äckligaste du ätit? Vi intervjuade ett antal människor som livfullt berättade om vidriga smakupplevelser.
Det blev rätt kul. Några hade varit i exotiska länder och käkat alltifrån grillade gräshoppor och paddor till skorpioner. Eller bara varit i Norge och käkat kokt torsk med tran som måltidsdryck.
Inälvsmat har dåligt rykte, det kan man konstatera. Den brittiska njurpajen är ingen höjdare för oss svenskar. Lungmos och kalvhjärna skulle inte komma med på tio-i-topplistan över poppis käk.
Lapskojs och pölsa
Efter radioprogrammet blev jag uppringd av en skolmatsansvarig som tyckte att det var en skandal att sända ett så negativt inslag. Just på den dag då den viktiga skolmaten skulle hyllas! Mat väcker känslor. Särskilt skolmaten kanske.
Den var ingen höjdare, när jag gick i skolan i alla fall. Mycket tycktes vara maträtter som bara fanns just i skolbespisningen. Finns det krogar som serverar t ex lapskojs och pölsa? Äter folk det hemma?
Men visst; smaken är olika.
Alla människor har sina favoriträtter. Och rätter som de får kväljningar av att bara höra namnet på. Grunderna för den personliga smaken kan nog vara ganska dunkla.
Själv har jag fått för mig att jag inte gillar lever. Egentligen beror det nog mest på att en person en gång sa:
- Aldrig att jag skulle äta lever, kroppens reningsverk!
Det lät äckligt och sedan dess äter jag inte lever. En mig närstående äter inte ärtsoppa. Mest därför att hon påstår att det ser ut som något äckligt, ni vet vad.
Finns smak?
Frågan är om smak är något genuint, eller bara något vi fått för oss. Alltså är det så att vi föds med en personlig smak?
Tänk om två enäggstvillingar lever åtskilda och när de möts som vuxna upptäcker att de båda faktiskt älskar havregrynsgröt och avskyr lasagne.
Det är bevisat att vi kan uppskatta smaker som sött och salt redan från födseln.
Medan beskt och surt är sådant man, kanske, tränar sig att gilla.
En gång bjöd jag barnen hemma på äppelkaka med bearnaisesås. Jag tog fel skål från kylen, de skulle ha fått vaniljsås förstås. Dessvärre tror att jag skällde på dem lite för att de var så gnälliga.
- Såsen är inte god, pappa, pep de.
På en finlandsfärja såg jag en snyggt klädd herre ta av precis allt från smörgåsbordet - och avsluta med att gå fram till dessertbordet och hälla rejält med vaniljsås över hela anrättningen. Sedan åt han med förtjusning! Smaken ÄR olika.
Tvärtom-leken
I fredags satt vi några stycken och jämförde smak och maträtter vi ogillar. Då kom någon med förslaget:
- Vi har en fest där vi måste äta maträtter som vi tycker är äckliga!
Tvärtom-leken, som hos Pippi alltså. Bara äta äcklig mat, kul idé, eller?
Se det blev en fest det. Vi ringde till folk och frågade:
- Vilken maträtt tycker du är äckligast?
Så bjöd vi in dem till middag.
Pudding av blod
Vi blev faktiskt ett gäng runt middagsbordet i lördags. Och så dukades det fram: Ärtsoppa, fiskbullar, leverstuvning, sylta, spenat, blodpudding och risgrynspudding med saftsås.
Läckerheter för vissa. Men det var de som höll för näsan som skulle hugga in. När man ätit upp fick man äta av det andra. Ärtsopphataren medgav att det inte smakade som det såg ut. Blodpudding låter rätt snuskigt, en pudding av blod, bläh.
- Men det är faktiskt ganska gott, sa en nyfrälst.
Däremot:
Reningsorgan eller ej. Lever har en märklig konsistens, luktar skunk och smakar illa.
Tycker jag alltså. Det här är också en del i innebörden av yttrandefrihet. Det behövs flera pressröster i debatten om vilken mat som är äckligast. Det var bara det jag ville säga.
<a href=mailto:christer.sandberg@folkbladet.se><FONT COLOR="#0033CC">christer.sandberg@folkbladet.se</a></FONT>