Varg, Björn - och Elvis
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lyssnarna reagerar förstås på det vi säger. Om det lyser rött på alla ingående linjer i kontrollrummet inser man att man sagt något som tagit skruv. Men det var länge sedan jag var med om att så många hörde av sig som efter programmet nu i tisdags. Ämnena var tre. 1.Björn Ranelid. 2. Vargjakten. 3. Elvis Presley. Om Ranelid sa jag att han är som en fallstudie över ett mobbat barn. Han har aldrig kommit över barndomens trauma och är lika hudlös som då inför varje uns av kritik eller skämt. Därför växlar han mellan att vara det sårbara barnet till det uppblåsta egot. I "På Spåret" får Alexandra Charles inte en syl i vädret, medan han själv hela tiden stolt avger felaktiga svar. Det är när han blåser upp sig där med sin uppknäppta skjorta, blonderade hår och solbränna som han blir ofrivilligt komisk. Så ungefär sa jag. Men Opitz höll på honom och jag har förstått att det finns en del som tycker att jag var för elak mot stackars Björn.
Så var det vargjakten. Där sa jag att om folket på landet tycker att det är så oroande att möta en varg så får de väl flytta till sta´n då! Det var tydligen inte så uppskattat av vissa. Det där varghatet från folk som påstår att de älskar naturen är bisarrt. Vi har ju knappt några vargar i Sverige, kanske två hundra svårt ianavlade. Spanien har 2 500! Men så alltså Elvis. Han skulle ha fyllt 75 år i går. Stina Opitz sa att Elvis var ett geni. Något jag stillsamt protesterade mot. En bra sångare, visst. Men inte av samma dignitet i hans generation som Johnny Cash, Little Richard och Chuck Berry, som skrev sina egna sånger. Då går Elvis-fansen igång, det vet jag. För ett tag sedan var jag hemma hos en bekant som faktiskt träffat Elvis. När jag sa att jag hälsat på en ännu större artist, nämligen Chuck Berry, fick jag en mörk blick. Ingen kan ju vara större än Kungen. Man kan förstå det. Elvis var ju först. Inte alls först med att spela den där musiken, det hade afrikan-amerikanerna gjort i många år. Men först med att nå ut till en stor vit ungdomspublik. Han kom då med något helt nytt. Det gjorde ju t ex inte Beatles i början, förutom att de lanserade en ny frisyr. (Några år senare gjorde de däremot nyskapande musik som förändrade synen på vad s k pop kan vara.) Elvis gjorde skillnaden mellan barn och vuxna för många, han skapade ungdomen. Därför kan jag förstå Elvis-fansens engagemang. Jag kan förstå dem som känner starkt för Björn Ranelid också. Men varghatarna kan jag faktiskt inte förstå mig på. De är en samling märkliga krumelurer. Det var bara
det jag ville säga. Christer Sandberg