Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Varför bråka om allemansrätten?

Foto: RUNPIX Peter Holgersson

Norrköping2011-07-18 03:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

LRF-kampanjen för ändring av lagen om allemansrätt har vunnit gehör, inte bara hos Centern.

"Bärsnyltarna måste betala" var t.ex. den typiska rubriken på en ledare i Expressen nyligen.

Allemansrätten är en enkel och bra sak. Att ifrågasätta den orsakar förvirring. För vilka är bärsnyltarna? Vem äger bären? Vem ska ha pengarna? I somliga skogar finns hundratals skiften, vissa bara meterbreda. Där finns också mångdubbelt mera bär än vad som någonsin plockas.

Alliansregeringen har tjänstvilligt tillsatt en snabbutredning om allemansrätten. Så som saken har framställts låter det kanske rimligt. Organiserade horder av turister och bärplockare drar in i skogen och... ja vadå?

Observera här vad som redan påpekats: Det finns redan hänsynsregler. Alla typer av åverkan på annans mark, inklusive olovlig eldning, trampande i odlingar, brytande av kvistar, nedskräpning är redan förbjudna i lagen.

Det finns redan etablerade former för att lösa konflikter kring dessa saker, utan lagändring.

Svårt att tänka sig vilka skador det annars kan handla om. Naturvandringar orsakar knappast värdeminskning på stående träd. Varken blåbärsplockare eller naturturister traskar gärna in på ett nyplanterat hygge. Av uppenbara skäl; där finns ingen natur, inte ens blåbär.

Det bör rimligen krävas av markägare att de kan visa vilka skador som uppstår genom att andra använder marken. Alltså vilka värden som minskar, på vilket sätt och hur mycket i pengar räknat. Eller beräknas minska, om krav ska resas i förskott. I annat fall blir avgiften en hyra, markägaren hyr ut marken enbart i kraft av själva ägandet. Då har man gått över en gräns. Det var knappast lagens mening, även om det nu är LRF:s mening.

I samma anda bekämpar LRF naturvårdens inskränkningar i skogsbruket. Det nya förslaget innebär bland annat att en markägare kan kräva hyra av lokala arrangörer (somliga är för övrigt ideella) som vill guida naturturister över hans skifte. Året därpå kan han själv utplåna i stort sett allt biologiskt liv på samma plats genom att kalhugga och markbereda. Just nu finns anledning att begrunda det absurda i detta.

Enligt LRF (och Centern) tjänar entreprenörerna pengar "på andras mark". Och det är "inte OK". Det är dunkla formuleringar. Men det är där skon klämmer. Pengar går markägarens näsa förbi. Men om han inte lider förluster handlar det ju om att av ren snikenhet vilja vara med och dela. På vad? Turisternas avgifter är ersättning för arrangemang, administration, guidens tid och arbete. Övervinster är nog inte vanliga i den branschen.

Nästa steg kan bli en LRF-kampanj för att kräva generell hyra av staten för allemansrätten. Sådant har antytts tidigare.

Allemansrätten, påstår man nu, är ett sentida, närmast socialistiskt påhitt. Men långt dessförinnan, innan landets skogar skiftades ut till enskilda bönder i slutet av 1800-talet fanns allmänningar runt byarna, resten av skogen var kronans. Det har aldrig i historisk tid varit förbjudet att röra sig där och leva på blåbär.

Ägandet är det nya.

Och vad detta ytterst handlar om är att strategiskt stärka just Ägandet. Men äganderätten, och andra typer av särintressen, är redan starka tillräckligt, det är samhällsintressena som nu måste hävdas.

Ägande är metafysik, men få vill minnas att det är så. Inte ens är det klart vad markägande verkligen omfattar och innebär. Vem äger fåglarna som flyr för maskinerna? En mera indiansk inställning till ägande vore önskvärd, men ägande tycks istället många gånger framkalla människors mest osympatiska sidor. Till sådant finns en beredskap hos alla, och det är sorgligt att LRF och andra nu vill ta risken att väcka det hos än flera. Det skulle medföra mer osäkerhet och missämja, fler vägbommar, skyltar och staket, större juridisk förvirring än nu.

Sannerligen finns ingenting att vinna på inskränkningar i allemansrätten.

Thomas Tidholm, ledamot

Läs mer om