Vad vill Europas ledare med EU?
EU har äntligen fått sitt nya fördrag. Hur Lissabonfördraget kommer att påverka EUs verksamhet återstår att se - till det bättre, tror jag. De senaste veckornas utveckling har dock skapat tvivel. Man kan inte låta bli att undra: Vad vill egentligen medlemsstaternas ledare med EU?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kommer dessa rätt okända personer verkligen att kunna hävda sig gentemot Merkel, Brown, Sarkozy och Berlusconi internt i EU, och gentemot Obama, Clinton, Putin och Hu globalt? Dessvärre tror jag att valet speglar medlemsstaternas kluvna inställning till EU. Det är uppenbart att många hellre vill se EU som ett blekt samordningsorgan än som en ny politisk nivå med uppgift att ta ledningen när det gäller att ta itu med internationella kriser och globala utmaningar. Samma tendens märker vi i den uppgörelse vi gjorde i veckan om EUs budget. Europaparlamentet vann en hel del. Vi säkrade t ex finansieringen av EU:s återhämtningsplan (stora investeringar i bl a förnybar energi), trots att alliansregeringen har hållit emot ända sedan förslagen presenterades i fjol. Vi säkrade också pengar till den nya Östersjöstrategin liksom färska pengar till EU:s innovativa "micro finance facility", dvs stöd till bl a sociala företag och arbetslösa som vill starta nytt. Det var en tuff förhandling eftersom finansministrarna hela tiden höll emot. Och dessvärre förlorade vi delvis striden om att öka betalningarna ur bl a EU:s sociala fond, vårt verktyg för jobbskapande och kompetensutveckling. Regeringarna tvingade också fram stora nedskärningar inom budgeten för tillväxtåtgärder. Orsaken är att EU:s finansministrar hellre vill få tillbaka pengar från EUs budget än bedriva en offensiv gemensam politik för jobb och tillväxt. Trots att man i högtidstalen gärna talar om vikten av att skapa en verklig inre marknad för hela EU, är man sällan beredd att betala vad det kostar att t ex bygga ihop denna marknad genom satsningar på t ex energi- och transportinfrastruktur. Då ses fortfarande varje euro som används nationellt som viktigare än en euro som satsas gemensamt - trots att den ofta medför besparingar. Den inställningen håller inte om EU ska kunna bedriva en offensiv klimatpolitik, en samlad och framåtsyftande flyktingpolitik, en mer gemensam utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik och skapa en verkligt fungerande gemensam inre marknad på energi- och transportområdet.
Så - frågan måste ställas, särskilt inför den förestående reformen av EUs långtidsbudget: Vad vill Europas ledare med EU? Och om de vill ha ett globalt starkt EU som kan flytta fram Europas positioner - är de beredda att i praktisk handling ta konsekvenserna av det som Lissabonfördraget ger möjlighet till? Jag tvivlar.