Vi noterar att Ulla Andersson lyckas med att utveckla sina teorier och kasta iväg ett flertal retoriska giftpilar utan att exempelvis nämna ordet finanskris. Det är ett konstycke i sig. Att hoppa över den värsta globala ekonomiska härdsmältan sedan 30-talet medför vissa trovärdighetsproblem. För övrigt ett vanligt dilemma när det gäller just vänsterpartiet.
När det gäller arbetslösheten kan vi nu konstatera att sysselsättningen ökat med över 100 000 personer sedan 2006. På ett mycket framgångsrikt sätt tog vi oss an utmaningen och kom ut på andra sidan tunneln. Det är riktigt att arbetslösheten är hög idag. Men enligt samstämmiga bedömare skulle den vara betydligt högre om Ulla Anderssons parti fått gehör för sina massiva skattehöjningsförslag.
Det är sett i detta sammanhang något bisarrt att Ulla Andersson oroar sig för att efterfrågan idag är för låg. Menar vänsterpartiet att mindre i plånboken efter väl utfört arbete skulle öka hushållens vilja att konsumera? Skulle miljarder i höjda arbetsgivaravgifter för företagarna som har ungdomar anställda på något sätt öka deras vilja att anställa?
Hur vore det med ett besök där ute i verkligheten. Tala om för företagarna varför en höjning av deras skatter skulle vara bra för jobben. Tala om för undersköterskan varför det är en vettig politik att se till att hon får mindre över i plånboken varje månad. Jag är inte helt säker på att svaren för er blir särskilt uppmuntrande.
Vänsterpartiets kritik när det gäller alliansens ekonomiska politik klingar falskt. Inte minst sett i ljuset av att Sverige är det land som kanske bäst av alla klarade av att hantera krisens följdverkningar. Underskottet är lågt och tillväxten hög. En rad bedömare hyllar Anders Borgs arbete och tillerkänner alliansen förmågan att hushålla med skattebetalarnas pengar. Det är mer än vad som sägs om vänsterpartiets planer på att starta sedelpressen.
Till sist: att öka drivkrafterna till arbete är, Ulla Andersson, inte detsamma som att skuldbelägga folk. Att öka chanserna till rehabilitering och att öppna upp tidigare stängda dörrar är inget som görs för att ställa till elände för människor. En politik som utformas i denna anda är istället grundad i tankar som utgår och tror på människan, som uppmuntrar och ger kraft att hitta ut från bidragslabyrinten.
Ulla Andersson står för en politik som i grunden går ut på att genomföra en maktförskjutning från den enskilda människan till det offentliga. Den politiken har prövats och misslyckats.