Tung strid om svensk arbetsmarknadsmodell
Salladsbaren i Göteborg som satts i i facklig blockad för att ägaren inte vill skriva på kollektivavtal, har skapat en våldsam debatt. I debattens förlängning kan anas en tung strid om den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Möjligheten till stridsåtgärder är emellertid central i den svenska modellen. Utan kollektivavtal är de anställda prisgivna åt goda eller onda arbetsgivare. Löner, försäkringar och andra arbetsvillkor kan sättas hur som helst.
Det finns många olika sätt att skydda löntagarnas intressen. I många länder regleras löntagarskyddet i lag och arbetsgivare som upptäcks bryta mot reglerna blir därmed kriminella.Andra nationer har valt att upphöja träffade kollektivavtal allmängiltiga lagar för alla företag.Den svenska modellen innebär, till skillnad från de länder där skyddet för löntagarna åstadkoms genom lag eller allmängiltiga kollektivavtal, att arbetsgivaren i Sverige får en unik fredsplikt i utbyte.
När en arbetsgivare har tecknat ett kollektivavtal råder i stort sett strejkförbud mot den arbetsgivaren under avtalets giltighetstid. En svensk fackförening kan t ex inte vidta stridsåtgärder för att påverka förhållanden som inte regleras i kollektivavtalet. Det kan en fransk fackförening göra. En svensk löntagare är dessutom, till skillnad från bl a italienska löntagare, personligen bunden av fredsplikten om han var medlem i fackföreningen när den slöt kollektivavtalet. Svensk fackföreningsrörelse är också mycket varsam med konfliktvapnet. Tidningen Veckans Affärer gick för en tid sedan igenom internationell konfliktstatistik.
Svensk fackföreningsrörelse hamnade under rubriken "Fridfulla"...
Kollektivavtalen har likt allt annat här i världen sina fram och baksidor. Framsidan är att de begränsar möjligheterna för illojal konkurrens, lönedumpning och dåligt uppträdande mot anställda. Baksidan, om man så vill, är att det kan gå tufft till - och enskilda småföretagare kan hamna i kläm ibland - när avtalen ibland måste pressas fram. Alternativet - att man utan reaktion från facket kan välja att skriva avtal eller inte - är ju detsamma som att säga att kollektivavtalen - den svenska modellen - inte längre gäller.Frågan är ju om det skulle bli bättre för företagen och de anställda med poliser och/eller andra statliga tjänstemän som skulle hålla koll på folks löner och försäkringar? Hur lyckas t ex Konkurrensverket och Socialstyrelsen med sina tillsynsuppdrag jämfört med hur arbetsmarknadens parter sköter sitt fögderi?