Tänk när vi var små, vad långsamt tiden gick ibland! Julaftonsförmiddagen var ju som ett helt år. Tiden och livet var oändligt.
Kanske är det för att vi får så mycket intryck från alla möjliga håll som vi tycker att tiden inte räcker till. Vi hinner inte sortera allt och smälta ens en bråkdel av det omvärlden öser över oss från alla håll. Så mycket är viktigt eller presenteras så det ska verka viktigt, allt från nyheterna och nödvändig information till sport, nöjen, annonser och skvallerspalter. Vi hanterar inte heller tiden som vi gjorde för 50 - 60 år sedan och inte alls som före televisionen. Det kanske inte bara var en nackdel att det i många hem var dålig belysning så man fick ta ledigt på kvällen vintertid. Men visst var det svårt för många, t ex för alla som jobbade långa dagar. Här i staden fanns det ju många kvinnor, som jobbade inom textilindustrin, och de var naturligtvis tvungna att sköta hemmet på kvällen, efter en lång arbetsdag när inte helgerna räckte till.
Vi som är uppväxta på landet upplevde nog en lugnare rytm än den vi har i dag. Man skilde mer på vardag och helg. Både där och i stan var ju t ex affärerna stängda från middagstid på lördagen till måndag morgon. Det kunde vara väldigt besvärligt när man hade svårt att få maten att hålla sej färsk över helgen när det inte fanns kylskåp. Mjölken till småbarnen blev nog inte alltid så god och visst härjade den s k sommarsjukan under rötmånaden. Idag har nästan alla kyl och frys och vi kan handla dygnet runt om det krävs. I andra delar av Europa är det fortfarande vanligt att affärerna är stängda lördag eftermiddag och söndag.
Om vi vore tvungna att planera bättre skulle vi kanske få mera tid över. Sedan måste vi förstås fråga oss vad det som är viktigast att hinna med och vad vi gör som inte är så nödvändigt. Ja vi ska nog också fundera över vad vi ska använda den tiden vi får över till. Kanske ska vi ägna oss åt något slags “tidsfördriv“. Nog är det ett märkligt ord. Inte behöver vi fördriva tiden, den försvinner av sej själv, men det kommer ny tid hela tiden, som vi bör se till att ta vara på. Som Povel Ramel skaldade “Bara en enda ros på ett evigt klänge så är livet, trist varar länge. Men underbart är kort, alldeles för kort.”
I dagarna har vi läst i tidningarna att ungefär hälften av de barn som föds i dag kommer att få uppleva sin hundraårsdag. Hundra år är ju faktiskt en svindlande lång tid, även om mycket av den så här i efterhand verkar ha gått fort. Det borde innebära att det finns tid till eftertanke och till beslut, som är noga övervägda. Ibland kan man tjäna på att inte ha så bråttom.