Jimmie Åkesson är partiledare för Sverigedemokraterna. I går var han gäst i Ekots Lördagsintervju. Reportern Mari Forssblad var taggad inför uppgiften att intervjua Åkesson. Kanske lite väl taggad rentav? Det sken igenom då och då att Forssblad inte är över sig förtjust i Sverigedemokraterna. Inget jag upprörs över. Jag kan förstå hennes frustration. Här intervjuar hon riksdagens färskaste partiledare som dessutom leder ett av de minsta och udda partierna på Helgeandsholmen. Åkesson uppträdde dock inte alls som en udda fraktionsledare. Tvärtom framstod han närmast som en senior statsman.
En mandatperiod består av åtta halvår. SD har nu avverkat sitt första halvår. Inga större framgångar kan noteras. Tillsammans med de övriga oppositionspartierna har Åkessons parti – mot regeringens vilja – beslutat att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda demensvården och ålagt Regeringskansliet att spara 300 miljoner kronor.
Flera liknande framgångar och SD är rökta. Partiet står och faller med invandringspolitiken. Förra året invandrade ungefär 100 000 människor till Sverige. 25 000 av dessa är s k anhöriginvandrare. De får uppehållstillstånd genom sin anknytning till personer som tidigare har fått uppehållstillstånd i Sverige.
Sverigedemokraterna siktar framförallt in sig på denna grupp av invandrare. De vill avsevärt skärpa reglerna. Under intervjun med Ekot klargjorde Jimmie Åkesson att om det blir svårare att få hit sina anhöriga så kommer viljan att söka uppehållstillstånd att sjunka av sig självt. Han hänvisade till vad som hänt i Danmark. Åkesson har säkert rätt i detta.
Under senare år har regeringen stramat åt anhöriginvandringen. Numera är det t ex inte möjligt att få uppehållstillstånd som anhörig om inte alla identitetspapper är i ordning. Ett självklart krav enligt min mening. Jag kan ha förståelse för att en människa som flyr från krig, förföljelse och/eller annat elände i en brutal diktatur, inte alltid har sina papper på plats. Det ligger i asylpolitikens natur att det är på det viset. Människor som däremot vill ha uppehållstillstånd endast därför att de är anhöriga ska naturligtvis kunna styrka sin anknytning till den person de vill anknyta till. Regelskärpningen för anhöriginvandring började gälla förra året. En tydlig effekt blev att anhöriginvandringen från Somalia sjönk drastiskt.
Under förra året infördes också försörjningskrav för de invandrade personer som vill ta hit sina anhöriga. Regelverket har dock väldigt många undantag och särlösningar. Barn och föräldrar är undantagna. Flyktingar är undantagna. Invandrare som bott i Sverige minst fyra år är undantagna. Och så vidare. Inget tyder på att de skärpta försörjningskraven hittills har påverkat intresset för anhöriginvandring.
Det finns skäl att noga följa den fortsatta utvecklingen. Sverige ska fortsatt vara ett öppet invandringsland. Invandring är ett utryck för upplyst egennytta. Människor som vill ta chansen att bryta upp från livschanser som de är missnöjda med ska ha chansen att försöka bygga bättre och tryggare liv någon annanstans. Om de bygger sina liv i Sverige så är det något som gynnar vår samhällsutveckling. Huvudspåret framöver bör därför vara arbetskraftsinvandring. Människor som etablerat sig här och som vill förenas med sina anhöriga ska givetvis kunna göra det. Försörjningskravet bör emellertid vara tydligare än vad det är i dag.
Sverigedemokraterna står och faller med framgångar i invandringspolitiken. De etablerade partierna – framförallt S och M – har inga anledningar i världen att bjuda Åkesson på sådana framgångar. Det finns heller inga anledningar att avstå från rimliga reformer med hänvisning till att reformerna kan uppfattas som en fjäder i hatten för SD. En kraftfull satsning på arbetskraftsinvandring från hela världen är framförallt en fjäder i hatten för Sverige som en öppen och inbjudande välfärdsstat.