Att det råder en ungdomskult, ålderdiskriminering i konungariket Sverige är väl tydligt?
Till exempel nu senast, diskussionen om vem som skall efterträda centerdrottningen Maud Olofsson, som ju abdikerat. Nödd och tvungen därtill?
Föryngring anses tydligen vara ett absolut måste? Och vem passar då bättre än en 27 vårar ung dam, Annie Johansson, icke på minsta vis åldersbräckt, bildskön, tv-mässig.
Medan en centerveteran, kanske till och med bondeförbundare, Eskil Erlandsson 54 år, anses helt hopplös gammal och utsliten? Oaktat regeringsledamot, stor erfarenhet och många tjänsteår inom partiet.
Ytan, den politiska tv-säljbarheten betyder allt. Samma sak är det med Miljöpartiet. Det nyvalda manliga språkröret, praktgossen Fridolin, har, förutom munvighet som få, en helt avgörande fördel - icke fyllda 30 år!
I USA blev Reagen president vid nära 70 år, och satt i två fyraårsperioder. Och anses som en av USA:s bästa presidenter.
Något liknande är ju helt otänkbart i Sverige! Men denna fixering vid föryngring är ju inte något nytt i Sveriges makthavare-historia.
Gossen Karl den tolfte blev ju när han uppnådde 15 års ålder myndigförklarad och utsedd till enväldig kung.
Så kanske Centerpartiet kan vaska fram någon 15-åring bland stureplanscentern och kröna honom (eller henne) till partiledare. Det vore väl en föryngring som heter duga?