Ända sedan alliansregeringen tillträdde har försvarsindustrin satts på halster. Regeringens riktlinjer till Försvarets materielverk, FMV, är tydliga gällande försvarsindustrins villkor: Försvarsmateriel ska hädanefter köpas från den internationella marknaden eller "hyllan".
Den marknadsliberala logiken är enkel. Varför köpa dyr inhemsk försvarmateriel när man kan köpa det någon annanstans till en billig penning? Att dessutom spara in på försvaret (för att finansiera jobbskatteavdraget) är inte lika känsligt som att spara in på andra välfärdstjänster. Finansminister Anders Borg hoppas att satsningar på smör ska ge större politisk utdelning än satsningar på kanoner.
Regeringens strategi tycks vara rimlig vid första anblicken, men har förödande konsekvenser för vårt säkerhetspolitiska inflytande i en värld som ter sig alltmer osäkert.
Ett utmärkt exempel på hur den svenska försvarsindustrin varit väsentlig för det säkerhetspolitiska inflytandet är Neuron-projektet, som syftar till att utveckla Europas mest avancerade obemannade farkoster. År 2005 efterfrågades svensk kompetens för att rädda projektet från nedläggning av det franska företaget Daussalt. Tack vare svensk försvarsteknologi kunde en av Europas viktigaste försvarsprogram överleva, och därmed räddade Sverige ansiktena på flera av våra europeiska grannländer.
Ett annat problem med regeringens marknadsliberala resonemang är att materielinköp från "hyllan" innebär alltid att man köper från någon annans hylla. Världsledande företag som Boeing eller Lockheed Martin skulle aldrig klara sig på försvarsmarknaden utan stöd från den amerikanska regeringen. I det avseende existerar det ingen fri marknad för försvarsmateriel utan regleras i nära samarbete mellan stat och företag.
För att Sverige ska bejaka teknikutveckling och värna det säkerhetspolitiska inflytandet krävs det att regeringen bryter med den marknadsliberala politiken och stöttar den egna försvarsindustrin. Om detta borde den svenska säkerhetspolitiska debatten handla om inför valet i höst.