Storbritannien står vid ett vägskäl
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en färsk opinionsundersökning säger 60 procent procent av britterna att Blair varit en kraft för förändringar, 44 procent att han varit en modig regeringschef och lika många, 44 procent, att han varit bra för sitt land.
Under Blairs tid gick Labour från att ha förlorat fyra val i rad, till ett New Labour som präglade Europas politiska dagordning och knöt nära band med både Europa och USA.
Han formade ett parti som både ville centralisera och decentralisera och han fick kritik för att allt för ofta se saker i svart eller vitt, inte som den gråa verklighet både livet och politiken ibland är.
Många kommer att förknippa Blairs tid i politiken med banden mot USA och inte minst med kriget i Irak. "Jag gjorde vad jag trodde var rätt", sa Blair själv då han ännu en gång fick förklara sitt beslut.
Mest rättvist är det ändå att komma ihåg honom för att han nu lämnar efter sig ett parti som under sina år i regeringsställning skapat förutsättningar för fler jobb, färre arbetslösa, lägre ohälsotal, färre sjukskrivingar, mindre brottslighet, högre utbildning och ekonomisk tillväxt varje kvartal.
Som talare är Blair i en klass för sig. Han dominerar rummet oavsett om det är från talarstolen, via TV kamerorna eller i en debatt.
Med Blair har Labour vuxit till en större politisk kraft i Europa och därmed har också europeisk socialdemokrati fått ett starkare inflytande på Europasamarbetet.
Storbritannien har tjänat på globaliseringen och på det inflytande som partiet har tagit för sig av.
Ändå tvekar många Labour anhängare och britter. När Gordon Brown nu tagit över ledartröjan så står han inför ett vägval.
Det är ingen hemlighet att Brown är mera skeptisk mot samarbetet inom EU än vad Blair är. Det skulle vara ett enkelt val för Brown att bara lyssna till de kritiker som finns och dra igen dörren mot ett fortsatt konstruktivt samarbete för ett utvidgat EU.
Det skulle inte bara innebära ett steg bakåt för Storbritannien utan också för europeisk socialdemokrati.
Gränser mellan kommuner, län och länder kommer att fortsätta suddas ut. Det som händer i London då nya bomber hittas angår också oss. Då oroligheterna i Sudan nu trappas upp måste vi ta ställning till om vi ska backa upp FN med en svensk trupp eller inte. Då Saab investerar i en ny miljöbil så gör dom det inte bara för den svenska marknaden utan för att dom ska sälja bilar till hela världen och därför att vi vet att klimatfrågan är ett ansvar som vi alla måste ta.
Vi behöver alla vara internationalister. Det betyder inte att vi inte samtidigt kan vara stolta över det nationella, det finns en sund sorts nationalism.
Men vi är en del av världen och världen finns här hos oss.