För några veckor sedan sände SVT Uppdrag Gransknings reportage om “Banansvenskarna"; svenska ungdomar som utnyttjas när de åker till Norge för att få jobb.
I november förra året tog jag och några vänner vårt pick och pack, lämnade den skrala arbetssituationen i Norrköping och bosatte oss i Vestby, strax söder om Oslo.
Hemma var det förnedrande hopplöst att få ett jobb. I Vestby tog det två månader.
Lättaste sättet är att gå igenom ett av de numera ökända bemanningsföretagen. Visst, de tar en bit av kakan och självklart finns det oseriösa spelare, men det finns det inom alla branscher och det gäller att granska dem själv innan du tackar ja.
Men det jag själv har fått i utbyte är ett fast, välbetalt jobb där chefen bryr sig, “tvingar" med mig i facket och finns tillhands dygnet runt.
Hur många ungdomar hemma kan säga samma sak?
Janne Josefsson och hans team har nu skrämt slag på norrmännen.
Oslo kommun har dragit tillbaka sitt samarbete med Adecco, man får höjda ögonbryn när man frågar arbetsgivare om avtalsstandard och vart du än går, gör, säger eller tänker så blir du benämnd som “banansvensken" på ett lika nedlåtande sätt som vi svenskar kallar vissa människor för “Bärplockare".
Vad gör Sverige för fel som driver horder av ungdomar utomlands, och vad kan vi göra för att lösa det?
Jag själv har inte tänkt att stanna i Norge för evigt, men just nu ger det mig erfarenhet, ekonomisk säkerhet och rutiner.
Är inte det något att sträva efter i vårt hemland?