SKYLDIGHETEN ATT ARBETA
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I morgon talar Mona Sahlin inför en stor sommarpublik i Almedalen. Hon lär nog tala en hel del om arbete och arbetsmarknad. Socialdemokraterna beskriver oftast arbete som ett slags rättighet. Ju längre vänsterut desto tyngre står sig rättigheten att arbeta när den vägs mot andra rättigheter. I förra valrörelsen förde vänsterpartiet t ex fram förslag om att 200 000 människor skulle börja jobba i den offentliga sektorn. Med vad alla dessa människor skulle sysselsätta sig, framgick inte av vänsterns valprogram. Det viktiga var att människorna skulle anställas så att rätten till arbete kunde säkerställas.
Alliansens politik indikerar att de borgerliga partierna betonar skyldigheten att arbeta. Sänkta inkomstskatter, sämre och dyrare a-kassa och strängare krav på de arbetslösa att ta ?vilket jobb som helst?, stärker bilden av en borgerlighet som vill försöka locka, pocka och driva folk ut i arbete.
Under Mona Sahlin har socialdemokratin delvis närmat sig de borgerligas begreppsvärld. Arbete är fortfarande en rättighet enligt (s). Men det kan också vara en skyldighet, deklarerade Sahlin vid den avslutande partiledardebatten i riksdagen i juni.
Ett tredje perspektiv ? arbetet som nyttighet ? förefaller att omfattas av de allra flesta partier. Arbete är bl a nyttigt eftersom arbete genererar skatteintäkter till stat och kommun. I det nyttiga förhållningssättet till arbete finns också en underton av moralisk prevention. Sysslolöshet och dagdriveri anses befrämja osunda vanor och bör därför motarbetas.
Miljöpartiet utmärker sig med sin omtalade Friårsreform. Enligt miljöpartiet kan arbete vara ett tvingande ok som stjäl tid och ork från mycket annat som människor vill hinna med under sina aktiva levnadsår. Lite huller och buller om vartannat finns det således minst fyra, politiska perspektiv på arbete. Arbete kan vara en rättighet, en skyldighet, en nyttighet eller ett tvingande ok.
Bland de drygt fyra miljoner arbetande människorna finns fler och delvis annorlunda infallsvinklar på arbetet som företeelse. Utan att stödja mig på någonting annat än mina egna känselspröt ut i samhället, vågar mig på att mejsla ut vad jag tror är de två dominerande synsätten på arbete ute hos dem som faktiskt arbetar.
1. Arbetet som ett nödvändigt ont. Nödvändigt, eftersom lönen är nödvändig för att hanka sig fram. Nödvändigt också därför att arbete är norm. Den som inte arbetar hamnar utanför ramen. Ont, därför att många hellre skulle göra något annat än vad de faktiskt gör på sina jobb. Synen på arbete som något mer ont än gott, understryks också av den arbetsorganisation som råder på många arbetsplatser. Arbetstiden är reglerad ner på minutnivå. Man kommer inte för tidigt och man går inte hem för sent. Omfånget av förtida pensioner, kompdagar och klämdagar markerar ambitionen att inte vara mer på arbetet än vad man absolut måste.
2. Arbetet som huvudsakligt livsinnehåll. Många trivs mycket bra på sina arbeten. De finner arbetsuppgifterna vara meningsfulla och angelägna, de tycker de får en anständig betalning, de har socialt utbyte av sina arbetskamrater, de tycker inte att det är någon större uppoffring att vara på arbetet ? vad skulle de annars göra?
Ställer vi min tolkning av det arbetande folkets perspektiv på arbete, mot hur de politiska partierna profilerar sig i frågan, tror jag man kan säga att Skyldighetslinjen borde väcka mest anklang i den folkliga opinionen. De som ser arbete som ett nödvändigt ont vill inte att andra ska slippa undan. De som uppfattar arbete som ett huvudsakligt livsinnehåll, tycker att alla borde ha skyldigheten att upptäcka hur skönt det kan vara att jobba.
Mona Sahlins ökande betoning av arbetet som skyldighet, antyder att hon gör en liknande bedömning av opinionsläget.