Om de politiska partierna ersätts av andra nomineringsgrupper behöver inte jag oroa mig för Sverigedemokraternas inflytande i Svenska kyrkan, skriver Widar Andersson i lördagens ledare.
Låter lugnande, men jag är inte riktigt säker.
ReplikLåt mig först göra tydligt; mitt engagemang inom kyrkopolitiken handlar i grunden om att jag bryr mig om Svenska kyrkan och att jag vill att den ska fortsätta ha en viktig roll. Jag vill att den ska vara öppen i meningen att den ska ha en omfattande och bred verksamhet. Inte minst i Norrköping gör kyrkans anställda och övriga aktiva viktiga insatser för utsatta människor. Jag vill dessutom att Svenska kyrkan ska vara en drivande kraft för religionsfrihet och för en dialog mellan olika religionsföreträdare. Detta är inte minst viktigt i en tid när den religiösa mångfalden oror många och orsakar spänningar.
Jag vill ha en kyrka som tar ställning i flyktingfrågor och andra frågor med tydlig koppling till kyrkans uppgift.
Efter snart två mandatperioder i Kyrkomötet vet jag att detta inte är några självklarheter. Sverigedemokrater men också andra nomineringsgrupper vill att kyrkan ska spela en helt annan roll. Just SD talar om "fädernas kyrka" och längtar tillbaka till en tid då kyrkan var en konservativ bastion i vårt land.
Fördelen med SD är att man vet var man har dem. De är tydliga med sitt engagemang i kyrkan och deras kyrkopolitik är en logisk förlängning av deras politiska ideologi. På samma sätt som Socialdemokratins grundvärderingar genomsyrar vårt kyrkopolitiska engagemang. Det är knappast någon slump att Socialdemokrater mer än andra försvarar kyrkans sociala engagemang och en solidarisk finansiering av kyrkans verksamhet.
Om partierna försvinner så försvinner inte dessa åsiktsskillnader. De kommer att leva vidare. Dessutom kommer Socialdemokrater och Sverigedemokrater fortsätta bry sig om kyrkan och engagera sig när medlemmarna ska rösta fram sina företrädare.
Men jag anar att det blir en väsentlig skillnad, nämligen att det blir svårare veta vem som står för vad.