Den svenska regeringen, som säger sig vilja tillhöra EU:s kärna, väljer nu i Thatchers anda en rent egoistisk utgångspunkt för sin kritik mot EU:s budget. Lägre avgift för Sverige tycks vara det enda viktiga. Regeringen dömer ut den politik som behövs för ett solidariskt Europa, där EU bidrar till att utveckla tillväxten även i svagare delar av EU och Sverige. Dessutom säger regeringen nej till att låta banker och finansbolag vara med och betala notan.
EU-kommissionen har lagt fram sitt förslag till ny långtidsbudget för EU 2014-2020. Min bedömning är försiktigt positiv. Kommissionen vill frysa jordbruksbudgeten, göra den grönare och istället satsa mer på forskning, innovationer och energi- och transportinfrastruktur - precis vad som behövs när extrema åtstramningar håller på att strypa Europas tillväxt.
EU- minister Birgitta Ohlsson (FP), tycker att EU:s budget måste rätta mun efter matsäcken. Det skulle hon ha tänkt på innan hennes regering beslutade om en ny jobb- och tillväxtstrategi som ger EU en rad nya uppgifter. Allt detta kräver resurser, därför föreslår EU-kommissionen nu att EU:s budget ska rättas efter de uppgifter som medlemsländerna gett unionen. Trots detta är budgeten relativt sett är lägre än på 90-talet!
Ohlsson hävdar att strukturfonderna är föråldrad "50-talspolitik". Det enda Ohlsson verkar kunna tänka sig är att försvara Sveriges glesbygdsstöd. Miljardbelopp för utveckling och integration i stora delar av Sverige skulle gå förlorade med Ohlssons politik om att strukturfonder bara ska ges till fattiga regioner. Men finns det någon som tror att Anders Borg kommer kompensera Sveriges regioner för detta bortfall? Det är näst intill komiskt att ena dagen höra regionminister Anna-Karin Hatt slåss för fortsatta stöd och nästa dag höra hennes kollega Birgitta Ohlsson döma ut dem!
EU får ingen beskattningsrätt. Förslaget förutsätter en rent mellanstatlig överenskommelse med vetorätt för varje land, helt enligt det fördrag som svenska EU-ordförandeskapet så stolt lotsade igenom 2009.
Att EU-ministern gör gemensam sak med EU-motståndarna i yttersta högern och vänstern, och målar upp bilden av ett girigt EU som jagar egen beskattningsrätt kan hon säkert plocka en del enkla poänger på - men att fiska i grumliga vatten är ingen bra framtidsstrategi. Risken är att Europatanken går om intet, och EU reduceras till ett avregleringsprojekt. Vad är det för EU Birgitta Ohlsson vill ha egentligen?