Riktigt stor teater på Cirkus
På torsdag öppnar en fantastisk teaterpjäs på Cirkus i Stockholm. Det är Glada Hudik Teatern vars ensemble och övriga medarbetare består av utvecklingsstörda och normalstörda som ger tio utsålda föreställningar av musikalen "Elvis".
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Glada Hudik Teatern var kontroversiell när den tog sina första stapplande steg. Såväl hos somliga anhöriga till de utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade som hos vissa professionella inom vården, fanns ett motstånd mot teaterprojektet. Projektledaren Pär Johansson berättar för mig när jag talar med honom på telefon, att motståndet hade flera olika bottnar. Några ställde sig frågan om det verkligen var rätt att sitta som publik och skratta åt de handikappade skådespelarna?
Andra undrade om amatörteater verkligen var en fungerande och stödjande terapi för den här gruppen människor?
Men efterhand har misstron och misstankarna kommit på skam. "Man skrattar inte åt dem på scen, man skrattar med dem", säger Pär Johansson.
Pär har varit med ända från starten. Han är full av berättelser om hur skådespelarna har växt och utvecklats genom teatern. Att få stå på scen, spela ut, sjunga ut, känna uppskattning och få applåder är fantastiskt roligt, påfrestande och välgörande för egot; det vet alla som någon gång har sysslat med amatörteater.
När skådespelarna är det slags personer som för bara några decennier sedan gömdes undan på institutioner för att vi skulle slippa se dem, ja då blir hjärtat varmt och livsglädjen ökar. Då är det stort. Riktigt stort.