Vi lever i en globaliserad värld, där det råder obalans. På vissa håll förekommer brist, på andra ställen överflöd. Befolkningen i världen ökar, och också andelen gamla. Den gräns då naturtillgångarna inte räcker till för att tåla en ytterligare ökning av befolkningen närmar sig.
En förutsättning för förbättringar och minskade skillnader är tillväxt. I vissa länder är levnadsstandarden redan hög och behoven ganska väl tillgodosedda. För att, trots detta, öka standarden i dessa länder ännu mer, sänks skatterna för att öka konsumtionen ytterligare för dem som redan har det förhållandevis bra. Det medför att naturtillgångar förbrukas och att miljön försämras. I fattiga länder krävs däremot en mycket stor tillväxt för att de ska nå upp till en standard som liknar de rika ländernas.
För att tillgodose den ökande förbrukning av energi som krävs, används i stor utsträckning kärnkraft.
En del av kärnkraftanläggningarna är gamla och osäkra. Andra är nya och säkrare, men belägna i områden med stor risk för naturkatastrofer. Om sådana inträffar, kan situationen förvärras, om anläggningarna för kärnkraft riskerar att haverera.
Några anläggningar är belägna i länder, såsom Japan, med hög teknisk standard, andra i länder som har dåliga möjligheter att bemästra tekniska problem. Om haverier inträffar i sådana länder, kan verkningarna bli oerhört stora för hela mänskligheten.
Användningen av kärnkraft måste därför kanske stoppas helt eller till en del. En sådan åtgärd är redan genomförd tillfälligt i Tyskland. Den ökning av annan energiproduktion som är möjlig, måste i så fall inriktas på de fattiga länderna.
De rika länderna måste i så fall avstå från en ökning av konsumtionen, om balansen i världen ska bli bättre. "Slit och släng" måste ersättas med en sparsam hushållning.